13 september - Tankar runt en gök

Jag sitter på bänken i Lövängsborgs fågelplattform vid Väversunda, Tåkern. Det är tyst och tomt. Knappt en fågel att se över hela den slåttrade maden och själva bygget är sunkigt och eftersatt. Det var några år sedan som mycket ställdes fint i ordning för besökarna vid sjön. Allt var nybyggt och fräscht, invigt av landshövdingar med pompa och ståt, med friska spänger, nymålade informationstavlor, anteckningsbok i pulpet och stor uppmärksamhet från press och media.

Det var då.

Idag är det annorlunda. Här finns inte längre någon satsning på att vidmakthålla kvaliteten. Naturvårdsverk och länsstyrelser saknar medel att underhålla det man så frejdigt investerade i den gången. De ekonomiska resurserna är nedskurna till minimum av en regering som visar väldigt svagt intresse för natur och kultur sammantaget. Till och med diamanten i diademet - naturum Tåkern - är hotat. En tidningsartikel häromveckan berättade om personalens sorg över knappa resurser och minimala öppningstider. Man blir verkligen ledsen över eländet!

Så funderar jag där på den halvruttna bänken ensam under gråhimlen, då jag upptäcker en gök på en staketstolpe. Den sitter och spanar efter håriga fjärilslarver, favoritfödan. En larv av spinnaren gräsulv är just så stor, fet och nästan giftigt hårig, att den gillas som allra bäst av ungöken, specialist på sånt. Ett par snärtiga slag mot stödet efter fångsten i gräset, ett par svingar därefter och så kommer den gulgröna tarmkanalen ut, varefter larvens päls bearbetas fram och tillbaka genom näbben. Sen är det färdigt för svälj och sök efter nästa byte. Det går som en dans

Jag studerar i lugn och ro den unga göken någon timme, vit i nacken är den som sig bör för årsbarn och egendomligt rödlätt vid ryggslutet. Snart far den emellertid in i Dags mosses skog och försvinner så att jag kan åka hem. Det är ju valvaka i kväll och den vill jag inte missa. Valet är så viktigt att jag fakiskt är smått rädd. Det handlar verkligen inte bara om resurser till natur och kultur. Nej! mycket mer än så. Nu måste något nytt hända!

Men göken förstås, bryr sig nog knappast om våra mänskliga bekymmer. Den äter upp sig inför Afrikaresan som förestår. Det räcker gott just så om man är gök.