11 september - Vendelsjön, en bit av Uppland I

Som gäster hos min andrekusin Jan och hans Kerstin i Rickebasta norr om Mälarens vikar, fick vi nyligen uppleva nya delar av det rika landskapet Uppland under ett par dagar. Vi hade verklig tur och landade mellan två bastanta regnväder och detta gjorde att vi kunde vandra genom naturmarker och besöka kultursevärdheter i promenadskor och lätt klädda. Det blev två härliga dagar, som vi är väldigt tacksamma för och vi känner oss nu både rikare och kunnigare efter perfekt guidning.

Ulla flankeras av värdarna Jan och Kerstin, i ett fågeltorn vid Vendelsjön i Uppland.

Höjdpunkten, som jag ser det, andra må tycka annorlunda, var exkursionen till Vendelsjön ett par mil norr om Uppsala. Sjön ligger tämligen smalt utsträckt någon mil i en sänka, som går i nord-sydlig riktning, just där den enformigt öppna och leriga Uppsalaslätten börjar anta en annan karaktär med insprängda skogsdungar, kärrdrag och betesmarker. (Många hästgårdar!).

Informationstavlan vid Vendelsjön är sannerligen i behov av en upprustning. 

Man blir lätt förtjust i Vendelsjön. Som en spegel i landskapet, likt många andra fågelsjöar, ligger den där med flortunt vattentäcke, fylld av vassar och sjöväxter och ett fantastiskt fågelliv. Vid stranden på en höjd, Vargkullen kallad, ligger fågeltornet perfekt med solen i ryggen och en stig leder dit genom stensprängda betesmarker översållade av ögontröst och höstfibbla. 

En finlemmad och väldigt röd ögontröst, Euphrasia sp. växer rikligt på de torraste partierna längs stigen till tornet vid Vendelsjön. Jag måste kolla upp vad det är för art och återkomma.

Det kan knappast bli bättre. Jag borde ha varit beredd på upplevelsen men jag blev överrumplad likväl.

På en kulle ligger fågeltornet vid Vendelsjön, Med ljuset i ryggen har man därifrån en fantastiskt fin överblick över fågellivet.

Det är så, nämligen, att Vendelsjön kom jag indirekt i kontakt med redan på 1970-talet när jag arbetade som intensivast med skäggmesarna i Tåkern. Det var en av de första och även mest avlägsna platserna i vårt land som juvelerna från Tåkern hittade till, strax efter sin etablering i landet. Redan efter ett par år dök de upp där och jag funderade på hur de kunde hitta denna "nål i höstacken". Namnet satte sig förstås, utan att jag hade någon riktig uppfattning om sjön själv. Jag blev, måste jag erkänna, förvånad över hur liten Vendelsjön var i verkligheten när jag nu äntligen var på plats; så liten men så rik.

Jag sätter mig som vanligt en stund för mig själv och skissar. Bredvid mig syns det som kallas "varggropen".

Tusentals gäss, grågäss mest, men även enstaka flockar av nyanlända sädgäss, steg upp ur vattnet när två havsörnar flög över och ett tjugotal tranor tog till schappen mera konsekvent och försvann. 

Nära nog ett hundratal brushanar och tofsvipor samt andra vadare traskade runt på bankarna, kustpipare visslade, gräsänder, bläsänder, krickor och stjärtänder prickade vattenytan och blå- och brun kärrhök gled över vassarna medan ormvråkar steg mot den blå himlen med den lyftande termiken. Allt var en fröjd för oss fågelhjärtan.

Ulla följer intensivt en havsörn högt där uppe i det himmelshöga.

Och så här blev resultatet av min snabba skiss från Vendelsjön. Färglagd blev den först hemmavid alldeles nyss.

Ett stycke II om Vendelsjön kommer senare och då handlar det om kultur.