28 mars - Våren tar sig

.
Jag reser mig upp ur solen, lämnar en tom salladstallrik på bordet vid stugväggen, säger hej till Peter som tittat förbi och går in i skuggan, till baksidans trådstaket, där svämvattnet breder ut sig över betet som lider svagt ner mot Tåkern. Vårlöken färgar gräsvålen under storasken i grönt med en tunn gul nyans liksom överlagrat det där gröna.
Gråtrutarna varnar någonstans ovanifrån och jag spanar upp mot himmelskupan. Efter en stunds stirrande uppmärksammar jag ett mörkt litet nålstick högt i det blå, en örn, förstås, jag menar, det är inte ovanligt numera, nästan regel, just med havsörnar.
Det är bara det att den här gången seglar örnen på smäckrare vingar och med längre stjärt; det är en kungsörn. Det ser jag nu i kikaren.
Den viker vingarna och glider snabbt bort från de irriterande trutarna och försvinner mot Omberg, nästan utan att tappa höjd.

Precis som örnen försvinner bakom alridån hör jag sädesärlans läte "sirlitt".
Det blev inte en första stjärtvippande ärla på taket i år som det brukar. Det blev en snabbt överflygande ärla som lätt hade missats om det inte vore för det där typiska lätet. 
Det är för det mesta så det går till, fågelskådandet, att öronen blir först.

I sänkorna i betet står vårvattnet bräddfullt. En skir matta av gröna växter skjuter skott under ytan, vattenblink, möjor och förgätmigej. Dykarbaggar av olika sort pilar runt i det handvarma vattnet och "husmaskar" kryper precis överallt. Men än har inte åkergrodorna hunnit ner och inte heller mina snokar.

Vid Ombergs fot går jag en sväng på jakt efter vårnya huggormar i stenskravlen utan resultat. Blåsipporna färgar backen i lysande ultramarin.

Tibasten blommar för fullt och sänder ut doft av blomsterhandel  ...

... medan några tussilagoplantor redan börjar bli övermogna. Det går fort om våren. Aldrig att man riktigt hänger med.

Carl-Henrik och fru fagar sin härliga trädgård på bergets tröskel. De matar en lagom liten vårbrasa med pinnar och torra löv så att röken blir blå och doftar vår.
Detta händer medan en sorgmantelfjäril dansar runt med nässelfjärilarna på andra sidan staketet, i solen. Den är stor och vacker när den flyger men när den landar försvinner den nästan helt för mina ögon.

Våren tar sig. Men imorgon vankas visst kallt regn och blåst igen. Varannandagsväder är förutbestämt.

Sådan är också våren. Annars vore den inte.