16 juni - Ett viktigt första steg i mitt landskap är förhoppningsvis taget.

.
Ålebäcken, som mynnar i Alvastraviken under Omberg nära munkarnas gamla kloster är ett väsentligt vattendrag i Ödeshögs kommun trots sin relativa litenhet. För tusentals år sedan var bäcken en å som avvattnade Tåkernbäckenet söderut men med landhöjningen kom vattnet från fågelsjön så småningom att rinna norröver och så i ännu högre grad efter Tåkerns sänkning på 1840-talet då Mjölnaån grävdes för att leda flödet norrut till Vättern i ännu större omfattning. 

Vattendelaren går idag rakt över Dags mosse och således är det endast mossens södra delar som avvattnas via Ålebäcken. 
I ännu högre grad idag härstammar vattnet i Ålebäcken från de de små rester av kalkkärr och upprinnor som finns i anslutning till de tidigare så mäktiga grusformationerna vid Ödeshög och Stora Åby.

Förutom den norra "tarmen" från Dags mosse finns ytterligare två små huvudflöden: den östra från Häggestad källmyr och den västra från Sjöstorpskärret. Båda dessa är/var underbara kalkkärr för orkidéer och andra sällsynta blomster, men Häggestads kärr är numera dessvärre helt förstört av grävning och igenväxning, medan Sjöstorpskärret ganska nyligen upphöjdes till naturreservat. Vattnet från dessa båda kärr är kristallklart och alkaliskt och i närheten av Prostabygget vid Häggestad fanns förr i tiden till och med en anläggning för brunnsdrickande (Lars Andersson, muntligt på plats).

Alvastraviken vid Sverkerkapellet, där Ålebäcken mynnar.

När jag kom inflyttande till bygden i början av 70-talet var vattnet i Ålebäcken (ursprungligt Alebäcken) redan starkt grumligt och förorenat och än värre kom det att bli under åren därefter när den relativt nyuppförda potatisindustrin i dess absoluta närhet etablerades och tillväxte och släppte ut sitt processvatten helt obearbetat i flödet.
Det var så illa att man på färd längs RV 50 på långt håll kände stanken av ruttet vatten. Det var helt enkelt bedrövligt.
För några år sedan rättades problemen till med kommunens hjälp, så att avfall och förorenat vatten numera helt och hållet tas om hand av Ödeshögs kommun och processas och även utnyttjas för biogastillverkning.

På plats vid Ålebäckens mynning. Ingrid, Jonas, Charles samt undertecknad (bakom kameran).

Vattnet i Ålebäcken har därför alltmer återfått sin ursprungliga klarhet och renhet. Det hela har blivit till en härlig upplevelse av återkomst, en renässans för ursprunglig natur, som man faktiskt kunnat följa med egna ögon på plats.
Vad som därvid har framkommit och som jag tror varit bortglömt sedan länge i folkminnet är att fiskarna som en gång fanns i riklighet har återkommit. 
Det är inte mer än för drygt tio år sedan som de första tecknen syntes. Öringen var tillbaka. Och harren likaså.

Trots kraftig igenväxning och i ett hårt brukat jordbrukslandskap med hundratals meter av kulverterat lopp och flera andra hinder vandrar uppenbarligen leköringarna från Vättern långt upp längs bäckens flöden. Här det ringa vattenflödet vid Jettingstad, där öringar har setts.

Christer Eriksson som då arbetade vid potatisindustrin var den person som framför allt kom att uppmärksamma och följa det hela i detalj från första början och som idogt och ideellt har skaffat sig och fört vidare kunskapen om öringleken i Ålebäcken in i våra dagar. 
Han har varit på plats många dagar och nätter under höst och vinter, inventerat, spårat, lokaliserat, mätt med tumstock under pannlampa och polariserade glasögon i nattens mörker samt räknat vuxna fiskar och yngel längs stora delar av flödet.

Charles Eriksson, en av kommunens politiker, har uppmärksammat värdet av öringbäckarna i kommunen och motionerat om anslag för olika åtgärder i ett par av kommunens småvattensystem.
För år 2015 finns således ett antal tusenlappar anslagna som det gäller att utnyttja maximalt positivt. En skärv förstås i sammanhanget men ändå en början

Ingrid Bergengren är just nu projektanställd natur-/miljöansvarig i Ödeshögs kommun och jag och många med mig hoppas förstås helhjärtat på att hon kommer att få en fast anställning som helt nödvändig kommunekolog.
Ingrid ringde mig häromveckan och berättade om pengarna och om idén att arbeta vidare med Ålebäcken i ett långsiktigt projekt.

Ingrid och Jonas planerar dagens exkursion längs Ålebäcken.

Sålunda kallades jag till en träff vid Ålebäcken häromdagen under ledning  av naturvårdskonsulten Jonas Edlund.

"Hej på er!

Funkar det att vi ses på onsdag nästa vecka? Jag skulle kunna vara på plats vid bäcken klockan 09:45. Jag tänker att vi lite förutsättningslöst pratar ihop oss några timmar i fält och besöker olika delar av vattensystemet.

Dessa frågor vore bra om vi pratade om:

-          I vilka delar av vattensystemet finns öring och harr idag?

-          Vad begränsar utbredningen?

-          Vilka är de viktigaste problemen att åtgärda?

-          Hur använder vi länsstyrelsens bidrag på bästa sätt?

Jag förstår att ni inte har koll på allt detta, men tillsammans kan vi nog komma en bit på vägen.

Ramarna för projektet är att det finns cirka 70 000, att bidraget främst ska användas i den södra fåran och att allt ska slutrapporteras i början av 2016.

Jag pratade med Per-Erik Larson på Länsstyrelsen idag och hans tanke med projektet var i första hand att få bättre koll på öringens utbredning och ta fram ett mer detaljerat åtgärdsunderlag än det som finns i Ignitas utredning. Finns det enkla åtgärder som inte kräver så mycket förarbete så var han öppen för att bidraget används till det också. Han tryckte på att fysiska åtgärder måste samrådas/anmälas till Länsstyrelsen och att åtgärder i vattenmiljön inte bör göras under höst och vinter.

Hälsningar

Jonas Edlund"

Bitvis  rinner bäcken djupt genom frodig vegetation. Skuggande träd bör planteras här för att öka förutsättningarna för en god öringlek, konstaterar Jonas.
Just här sjunger två kärrsångare för fullt, konstaterar jag.

Vi gjorde besök på olika ställen i vattensystemet, planerade, diskuterade och mötte markägare samt beslutade till sist, att bäst torde nog slantarna komma att bli använda som planeringsunderlag och till en grundläggande undersökning av fiskbeståndet under 2015 för att man därefter ska kunna gå vidare med nya äskanden inför 2016 och följande år.

Längst ner mot mynningen finns stora höljor av sel där harren ses leka i maj månad och öringen i november.

Vi ser flera öringyngel långt upp i vattensystemet.

"Ån har en för mig en överraskande hög potential som öringvatten och är redan nu att betrakta som av stort värde", kunde Jonas konstatera efter en hel dags vandringar längs bäckens sträckning genom landskapet. "Här finns förutsättningar för att med riktade åtgärder kraftigt understödja Vätterns öringstam och jag tror på ett långsiktigt och uthålligt projekt".

Nu är jag förstås, som ni förstår, mycket nyfiken på fortsättningen. Äntligen lutar det åt att vi kommer att få ett av Östergötlands bästa öringvatten restaurerat och åtgärdat, vandringsvänligt och lekbart, i Ödeshögs kommun. Snacka om lycka! Nu håller jag förstås alla tummar för en fantastisk fortsättning. Ett första försiktigt spadtag är taget.

20 december - Kalas med goda vänner

.
När decembermörkret står tätt kring knutarna känns det som en lämplig tid för att gå inomhus och njuta av en tallrik enkel men tämligen exklusiv mat i goda vänners lag.
Av en av alla mina vänner, Göran, hade jag nämligen fått ett par laddningar nyfångad "Sommaströmming", som han i sin tur emottagit av sjön Sommens premiumfiskare, Göran Hector. Han "vare lovad" i sammanhanget, ty jag hade länge under hösten sökt förmå några andra fiskande vänner att ge sig ut på Vättern för att söka fånga denna vackra lilla laxfisk, (i nämnda sjö rätt och slätt kallad för vad den är nämligen siklöja) men utan lyckad hörsamhet i ögonblicket.

Två påsar, sammanlagt tre kilo alldeles pinfärskt nyfångad"Sommaströmming", fick jag alltså som gåva från "Göranarna" för någon vecka sedan och för enkelhetens skull blev det temporärt frysen för senare behandling.
Ett och ett halvt kilo upptinad siklöja blir alldeles för mycket fisk för oss två hemmavarande i hushållet, så mitt förslag kom spontant upp under ett socialt tisdagsfika för en vecka sedan till tre andra vänner runt kaffebordet, att de nästa vecka skulle känna sig välkomna till min ateljé för en stunds samvaro runt ett stort fat nystekt "Sommaströmming".
I tisdags blev detta mycket nyfiket emotsedda kalas av, och det blev väldigt lyckat, vad jag förstår, eftersom allt tog slut och inte en minsta smul blev kvar till något som helst förfång.

Förberedelserna och tillagningen var som följer.

Siklöjorna fick tina i kylskåpet under ett dygn, då blir de lättare att rensa och jag gör som med vanlig strömming, bryter av huvudet och rensar ur buken med tummen varefter jag plattar ut fisken så att mittbenet lossnar och enkelt kan lyftas ur varvid också stjärtfenan naturligt följer med. De båda beniga bukfenorna nyper jag bort liksom jag gör med ryggfenan. Därefter är fiskfiléerna färdiga för stekning. Det tog nog en dryg halvtimma att rensa de cirka trettio fiskarna, ty sjön Sommens siklöjor är små, nästan bara halva storleken mot Vätterns, 

Då jag i förväg genom bukens rundning anade att det var en hona med rom, använde jag saxen för att klippa upp bukhålan och försiktigt lyfta ur romsäckarna. Dessa tvättade jag i en tät sil, lyfte bort alla hinnor varefter jag la rommen i en glasburk, saltade och ställde i kylskåpet.
Detta blev efter en dags mognad till ett par små snittar med exklusiv löjrom - alltså samma sort som den märkesskyddade Kalixvarianten, men i detta fall min egen och minst lika njutbara.

Löjfiléerna vände jag i kryddsaltat ströbröd blandat med vetemjöl och en aning peppar och la dem sedan tätt tillsammans omgångsvis i en stor stekpanna med rejäla smörklickar. Siklöja ska stekas hett och kort, och vändas en gång, nästan så som man gör med  strömmingens "sotare" och stekytan ska bli knastrig och vara mörkt bärnstensfärgad.

Därefter är det dags för moset.

Jag bryner, i smör förstås, två decimeter skivad purjolök och ställer undan denna medan jag skalar 2½ kg mosig potatis som kokas mjuk.

I potatiskoket får en bit putsad rotselleri gå med

Jag mosar koket med en manuell potatisstomp med kokvattnet som enda vätska, men slattar till sist ändå i en skvätt grädde och en smörklump och bearbetar purén till önskad konsistens, smakar av med salt, peppar och muskot, vippar i den brynta purjolöken och strör över nyklippt persilja på toppen i bunken.

Allt serverades varmt och direkt. 
Rårivna morötter och rårörd lingonsylt är ett måste och flingsalt är bra att ha på bordet för egna initiativ.
Jag serverade lokalt producerad äppelmust till min gourmetmiddag. 
Det blev till mums för män. Ett riktigt kalas!

12 november - Det är ingen ordning på årstiderna längre

.
Det är den 11 november, solen skiner bjudsamt och sprider en aning värme genom glaset när vi sitter med goda vänner på vår altan och äter lammstek med trattkantarellsås och efterföljande lingonparfait, precis som vore det i augusti eller april månad. 

Säkert något slags klimatrekord, igen, tänker vi, medan meteorologerna i TV senare om kvällen förutsäger fortsatt unikt varmt väder hela veckan. 
Och så långt känns ju klimatuppvärmningen som vi just upplever förförande underbar och precist förtydligad av de våryra lupiner som i grannens trädgård börjar om på nytt.

Vätterns kust mellan Omberg och Hästholmen.

Nu, någon timme senare, står vi på stranden av Vättern, Astrid och Bertil och jag, vid Ålebäckens mynnning, där vattnet strömmar från leköringarnas dunkla fåra puttrande klart, och tittar ut över den milda sjön mot Omberg och Ellen Keys Strand.
Himlen är opalfärgad i eftermiddagsljuset och skären, där repiga spår av tre inlandsisars framstötar kan skönjas, ligger blanka och svarta. Detta är kust mer än insjöstrand, vidhåller jag, och för många, även östgötar i gemen, ett helt okänt landområde jag ville benämna - Östergötlands västkust.

- Här har vi väl aldrig varit förut, trots att vi besökt er så många gånger under mer än trettio års tid, säger Astrid förbryllad. Så fantastiskt fint!

Vi har just sett tre stora öringar leka i forsens höljor uppe vid vägbron. Även det okänt för många men ursprungligt och historiskt vederlagt genom ännu synliga spår från Alvastramunkars tid i form av en "gangrie" som idag kallas Sverkerkapellet och inne i vilken ännu finns spår i form av en väldig kalkstensbalja, som troligen använts i avancerad fiskhantering.

Baldersbrå

Blåklint

Åkerviol

På vägen dit och under vår vandring längs åfåran noterar vi sommarfräscha novemberblomster i mängd.
Blåklint, baldersbrå, åkerviol, hundtunga, lomme, veronikor, korsört, åkerkål och många fler ändå står i full blom. Så märkligt! Det är ju ändå snart mitt i november.

Astrid plockar med en bukett novemberblommor hem till kaffebordet.

Och väl hemma igen, har Ulla dukat till kaffe med ljummet nybakade lussekatter och där hamnar denna somriga vildblomsterbukett i sällskap med en första aning och doft av advent. 
Det är verkligen ingen ordning på årstiderna längre!

27 februari - Abborrpimpel med sidospår

.
- Jo, världen är liten, säger han, när vi har samtalat en stund, abborrepimplaren Stig som jag möter på Stångåns is i den lilla viken intill den yttre småbåtshamnen, den där de något större motorbåtarna ligger, alldeles innan åns passage under E4:an  norr om Linköping.

Jag själv har vandrat från den numera iordningställda snöbryggan vid Nykvarn, där ett vackert litet fågeltorn reser sig och välkomnar flanörer och fågelskådare. Det är nämligen ett bra ställe här vid Stångån. Det har jag berättat om tidigare. Mängder med änder, övervintrande hägrar, sothöns eller som senast när jag bjöds på ett överraskande havsörnsmöte samt ibland med möjligheten att se klenoden kungsfiskare om turen är på ens sida.
Jag spanar igenom vartenda busköverhäng och hoppas på att fågelns lysande färg skall avslöja den där i solskenet, men även idag liksom tidigare i vinter, blir jag utan positivt resultat. 

Tre "gubbar" sitter i viken på spårig is på sina stoppade pallar med plastpåsar, pilkaskar och isborr på plats, rycker i sina pimelspön med en vågrätt agnad plastfisk med lockande rödplastad krok under magen. Överallt runt omkring finns hål, öppna, med tunn isskorpa eller helt igenfrusna, de har nämligen varit här många gånger tidigare både denna vinter och andra vintrar.

- Men det har inte riktigt börjat ta sig än, säger Stig, medan han drar upp den ena tusenbrodern efter den andra. 

Medan vi sitter där en knapp timme och pratar tar han hand om två 75-grammare, som åker ner i plastpåsen. 

- Här går gränsen för hemtag, säger han, medan resten åker tillbaka ner i hålet igen.
Och det blir nog ett par kilo under en dag, fortsätter han, men ännu inget stort, det kommer snart, nu i mars, med värmen och leken, hoppas jag, så än så länge njuter jag mest av stillheten och solens återkomst. 
Och jag tror inte att den här fisken är farligare att äta än abborren längre ut i sjön, för jo, jag tänker på det här med förgiftning och miljöförstörelsen ganska mycket, förstår du, men det är ju så gott med "abborrabyxor".

- Den här släpper jag tillbaka, säger Stig och vickar elegant ner abborren i hålet igen. Om den inte är krokskadad förstås, då får den bli hägermat. Fast idag är det visst dåligt med dom också.

- Jag är uppvuxen vid en annan å, Svartån vid Vreta kloster, med på den tiden, innan kraftverksbyggena, både rikligt med öring och flodpärlmusslor, som vi förresten plockade i tusental för hand - det var kanske förbjudet redan då, min bror fick förresten upp en mussla med en stor och vacker pärla i, som han sålde och köpte en vacker tavla för - och bor idag i Tannefors men har en stuga sen många år tillbaka ute vid Flatvarp på stora Askö, svarar Stig när jag sen frågar var han annars brukar hålla till. 
Det är där jag fiskar mest, torsk och strömming.

- Och min farmor är född och uppvuxen vid Flatvarp, kontrar jag, och möjligen finns det avlägsen släkt kvar där ute på öarna i Tjust. Känner du till exempel Birger vid Skärsmaren? Hans föräldrar var goda vänner med min farmors familj och farmor höll hela livet kontakt med Birgers mor.

- Hoppsan javisst, säger Stig, han var en av mina verkligt goda vänner. Men han är ju död nu förstås sen ett par år.
- Jo, jag vet det, svarar jag.

Vi talar vidare om det märkliga sammanträffandet på pimpelisen. Det finns så mycket att berätta och utreda och plötsligt har det här högst tillfälliga mötet fått en djupare innebörd.

- Det är en sak jag länge undrat över, säger jag, och kanske kan du svara på det. När Birger kom och hämtade oss i Loftahammar, det var 1955 och bron var inte byggd, skjutsade han oss först över till en liten affär på en annan ö innan han landsatte oss hos ett verkligt orginal som kallades "Ville i Ängera" på Stora Askö. I hans ganska förfallna hus skulle vi bo hela denna makalösa sommar. Där fick jag lära mig att ro, ibland även över till den där minimala lilla lanthandeln som var fylld med vättar, träskor och stövlar hängande i taket, efter vad jag minns. 
Jag har som sagt länge undrat över vad det där var för en liten ö och märkligt isolerad lanthandel.

- Det var "Greta Garbo på Horsö" som hade den, svarar Stig blixtsnabbt. Hon var en mycket originell kvinna och henne kände jag också väl och har handlat hos många gånger. Hon fick kallas så för att hon var lite folkskygg. Tänk dig, att driva affär på en liten ö. Jo, det var verkligen andra tider då.

Jag har massor av minnen av denna för mig så viktiga och sköna sommar 1955. Jag var tio år och mitt liv öppnades på vid gavel för naturen. Jag lärde mig simma och ro. Jag hämtade mjölk varje dag hos Birgers familj i Skärsmaren, blev förälskad, tror jag, i dottern Birgitta, (numera vet jag att hon hette så, tidigare i klippet nedan fick jag för mig att hon hette Gunilla - undrar förresten om hon läser detta?), åt kalvdans med körsbärssylt i syrénbersån, var med och drog not, tjärade ålahommor och såg mängder av ekoxar, apollofjärilar och bålgetingar samt hade en egen kattunge som jag döpte till Missan, eftersom hon hade ett M i pannan och fick en lillasyster som jag ibland längtade till där hemma i Mjölby

Med en ekoxe i nypan - Loftahammar 1955.

Jag och Missan på Stora Askö 1955

Jag skrev om allt detta i Correns veckobilaga "Regnbågen" den 23 september1978. Nu har jag letat upp kåseriet bland mina klippböcker. Här är det om du nu orkar läsa. Klicka på bilden så tror jag att det fungerar.

Märkligt vad goda möten kan göra med oss människor, tänker jag och följer de vackert etsade sidospåren från en häger tillbaka till stranden. Visst finns de, hägrarna, kvar i närheten men inte just här och inte idag.

Bilen har varit på service, därav mitt dagsbesök. Nu är den säkert färdig. Tid att dra sig hemåt ett mänskligt möte rikare.

9 januari - Gråvinter

Två trädkrypare förflyttar sig framför mig. Jag går tyst och sakta. En vit mage glimtar till och en gråbrun översida försvinner bakom trädstammen igen. Det prasslar helt lätt men av de tunna "sirrande" läten som jag vet också finns, hör jag intet.
Upp i spiral längs alstammen och så snabb flykt till nästa stambas. Så ser livet ut för en trädkrypare. Är ett par redan etablerat inför våren, tänker jag och är samtidigt lite orolig över att min hörsel inte längre är densamma.

Det är gråväder. Snön ligger kvar endast där drivorna var som djupast, i baksol som baksnö.

Jag går över betet där gräset är pressat och mögligt. Inne under knäckepilarnas vilda kratt ligger fjolårslöven smetade längs stigen på väg ner mot båtplatsen. Det klafsar om fotstegen och smutsen kryper upp längs byxskaften.

Tre av Tåkerns flatbottnade ekor ligger ordentligt upplagda; våtblanka och släta som delfiner, men tjärburken med förbrukad pensel står ännu kvar liksom stakstörar, plasthinkar, kamouflagenät från danskjägarnas misskötta andjakt i höstas samt en del annan bråte. En orange plastbåt ligger vattenfylld på land och en annan är dränkt i vattnet.

Under alarna flyger två grönsiskor upp framför mina fötter och landar genast igen lite längre bort. De plockar bland löven och knaprar i sig av nedblåsta alfrön. Det är två hanar, det berättar de svarta ansiktsteckningarna.
Det har varit dåligt med siskor denna vinter. Knappt några alls av vare sig grönsiskor eller gråsiskor.

Jag går ut till ringmärkningsplatsen som ligger i vinterkarantän. Vattnet går högt men har varit ännu högre ser jag av lerlagret som drar över stigen, och till nätgatan i vassen kan jag ändå inte komma. Dit leder spången under fotsdjupt vatten.
Isen i kanalen är borta. En död vitfisk skvalpar vid ytvattnet och jag petar upp den på iskanten. Det är en mört; rött öga och röda fenor och i övrigt glänsande pärlemorvit. Den är vacker och fräsch i sin död och kanske kan den ännu bli mat åt en räv, en mink eller en övervintrande häger, funderar jag.

Över vassen vilar Omberg i fjärran, blågrått och inlagrat i låga moln med helt dold Hjässa. Molnbasen är så låg som cirka 50 - 60 meter förstår jag; inte underligt då att vintern känns grå.

Men allt är ändå inte helt grått. Som alltid förvånar mig grönskan som finns under den bortsmälta snön: blad av bellis, smultron, nejlikrot och inte minst skelört.

Skelörtens smaragdgröna bladrosetter är de som förvånar mig mest. 

Grönare färg än de skelörtens övervintrande blad har finns inte och det som är så underligt, tycker jag, är att denna till synes veka vallmosläkting är så vinterhärdig. Hur bär den sig åt? Vad gör att dessa mjuka blad inte sprängs av is och ruttnar under vinterkylan? Sockerarter eller salter eller en egen kombination och konstruktion? Undrar jag, om någon har forskat i ämnet?

Ormvråken lättar från stolpen och flyger vidare till nästa. Också den en övervintrare, en ganska ny sådan i bygden och för tjugo år sedan nästan otänkbar. Så snabb har förändringen varit.
Jag slänger iväg ett par kameraskott genom bilens vindruta men då jag öppnar sidofönstret för att få bättre skärpa, är den redan på väg till nästa stolpe.

Gråvintern råder men den är alls icke livlös eller hopplös.

6 oktober - Jag är en spanare

.
Jag är en spanare och har bland annat letat efter röding två dagar i rad nu, angående det beting som jag har berättat om tidigare här i min blogg, projektet "Lekröding i Hästholmens hamn".
Igår på morgonen såg jag fyra fiskar, två ganska stora tillsammans och sen två andra mindre som ändå var i lekdräkt.
Idag vid mitt besök på eftermiddagen blev det inget nytt napp. Jag trodde att yttre hamnbassängen låg i lä för nordosten men till min besvikelse vattrades sjön trots allt. 
Alla jag sett hittills har troligen varit hanar. Ännu ingen riktig lek således.

När jag ändå var ute passade jag på att ta en sväng ner över slätten mot Tåkern. Där spanade jag in 150 kvardröjande vipor vid Ramstad och när jag så ändå stod där på bron över Disan och vände ögonen nedåt  noterade jag en spillningshög på grundstenen vid vattnet.
Jag gick ner förstås och kikade på korven som var tämligen smal och mörk. Jag trodde det var mink, men lukten avslöjade trots allt att det faktiskt var från en utter. 

Det är något jag alltid gör när jag är ute, spanar. Det sker med automatik. Det som blir, blir, i stort eller smått.

25 oktober - Ryska kråkor och rödinglek

.

Högt i himlen kommer kråkor i gles formation på väg mot söder. Väldigt diskret men målmedvetet sker en anonym bortflyttning av kråkor som jag för enkelhets skull kallar "ryska kråkor", men förstås, de kan lika väl vara finska eller nordsvenska och det de har gemensamt är, att de är just boreala och lämnar landet mot sydliga nejder för säkerhets skull.

Min hembygds egna kråkor bryr sig inte. De klumpar ihop sig och stannar vinter och ägnar inte sina "svikande" släktingar högt därovan en blick.

De här nordliga kråkorna försvinner mot söder för att återvända i mars och april, då de åter lika diskret kommer på samma höga höjd, men nu med näbben riktad norröver. En del av dem, dock betydligt färre nu än tidigare årtionden har jag förstått, beroende på klimatförändringar och sånt, har varit ända nere i sydligaste Frankrike men knappast söder om Pyrenéerna, eller, som de flesta av dem numera, längs Nordsjökusten i Holland, Belgien och Tyskland, där man kallar dem för "vinterkråkor", till skillnad mot de där inhemska, helt svarta kråkorna som vi inte har i vårt land.

Ja, det finns mycket att veta om man vill, även om det till synes triviala.

Jag noterar det här kråksträcket idag, då jag åker ner till Hästholmen för att axla ett utlovat ansvar, att hålla lite koll på den eventuella rödingleken i hamnen där, inför de restaureringsåtgärder, som är på gång efter Lars och mitt initiativ tidigare under året.

Tre rödingar ser jag i blankvattnet, troligen tre sökande hanar, innan vinden från norr plötsligt tilltar och vattrar ytan till osiktighet.
De simmar omkring i den yttre hamnbassängen. Det är dags. Jag anade det när jag såg de ulliga kondensmolnen över sjön i morse. Kalla nätter gör att vattnet kyls och rödingen, denna arktiska relikt, känner kärlekens lock och pock när temperaturen går under 11 grader.
Nu ska jag skriva rapport till berörda personer och myndigheter.

Hemma igen, alldeles när jag öppnar ateljéporten, hör jag ett väldigt kacklande. Högt över kyrktornet kommer stora flockar med gäss. Snön är på väg meddelar meteorologerna men det kunde man gott förstå utan deras hjälp om man blott känner till naturens egna tecken.