Exakt 17.45 (sommartid) försvinner solen som en glödande boll bakom Västergötlands ultramarinblå fond. Hitom allt detta ligger Vättern alldeles kav lugn, ljust pastellblå med färger som emanerar ur zenits ljus. Höstfärgerna som brinner i raden av avlägsna träd och buskar längs strandlinjen falnar sakta mot umbra och violett. Dunklet breder ut sig. Jag följer förloppet: Jag är på plats. Jag tecknar och målar.
Sittande i en parkeringsficka mellan Hästholmen och Omberg, vid Sverkerstenen ungefär, har jag dragit tillbaka mitt säte för att få bättre utrymme för färger och vatten och följer ljuset som vandrar uppför sluttningen mot berget, ljuset som får det vackra landskapet att lysa upp i en sista spröd glimt, för att nästan samtidigt, innan färgen ens torkat, dö ut.
Jag har följt kvällen från ateljén längs landsvägen hit fram, ideligen sneglat mot vänster för att passa på när det sett bra ut och samtidigt möjligt. På två platser tidigare har jag parkerat vid dikeskanten, plitat ner ögonblicket i skissboken, med samtidig koll i backspegeln för att inte bli en trafikfara.
Jag har njutit av stunden, studerat helheter och detaljer i landskapet som vuxit eller försvunnit när solens låga strålar har kastats ut i vågrätta sjok, varvade som plan av ljus och mörker, medan långa svepande slagskuggor ormande har vuxit fram över landskapet.
När den snabba skissen är klar, känns den redan föråldrad. Den har blivit ett tidsdokument, i det korta perspektivet.
Allt som allt varade hela min målarsession den här kvällen inte mer än en timme. Det blev en "Solnedgångens resa", men nu är det över och redan kol mörkt utanför ateljén. Dokumentationen lever dock vidare, alldeles för sig själv i form av tre sparsmakade akvareller.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar