Disevidsån borde brusa och forsa den här tiden på året. Men med undantag av den minsta av rännilar så går ån torr. Det är naturligtvis något väldigt genomgripande och avgörande, det som sker med den pågående uttorkningen i landskapet. "Disan" är den enda av åar som är något att tala om när det kommer till leverans av vatten till fågelsjön Tåkern; med vatten hämtat från den nordligaste delen av Småländska höglandet, tio mil söderut.
Disevidån vid Gottorp nära Tåkern.
Just dessa dagar, i mitten av oktober, är det meningen att det reglerade vattenståndet i Tåkern ska höjas inför vinter och isläggning. Men det finns inget vatten att höja med. Det är väldigt ont om vatten i sjön och jag anar en verklig kris för Tåkerns fauna och flora redan nu och etter värre kan det bli.
Vad kommer att hända med Tåkern om det fortsätter så här? Jo, man kan befara att naturliga torrläggningsprocessser snabbas på rejält. Redan idag ser vi tydliga tecken på att starrmader och videbuskage breder ut sig över sjöbottnar och vassar, att Tåkern omvandlas, även i det korta perspektivet, från sjö till myr alldeles inför våra ögon. Med den långsiktiga torrtrend, som tycks råda idag, sker det allt snabbare och hoppet om förbättring minskar.
Vi får aldrig glömma hur snabbt det gick för Hornborgsjön när tröskeln väl klevs över och hur mycket det kom att kosta den gången att återställa.
Ett första steg för förändring måste vara en översyn av den nuvarande vattenregimen. Det vatten som kommer till sjön under året måste tillåtas att få stanna och stiga, menar jag, så att ett högre vattenstånd kan bli den buffert som behövs när sommartorka och uteblivna höstregn slår till. Vattendomen som gäller i Tåkern verkar vara passé. En anpassning till nya, rådande förhållanden måste till för att rädda Tåkern undan ett hotande öde och det är bråttom!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar