Högt i himlen kommer kråkor i gles formation på väg mot söder. Väldigt diskret men målmedvetet sker en anonym bortflyttning av kråkor som jag för enkelhets skull kallar "ryska kråkor", men förstås, de kan lika väl vara finska eller nordsvenska och det de har gemensamt är, att de är just boreala och lämnar landet mot sydliga nejder för säkerhets skull.
Min hembygds egna kråkor bryr sig inte. De klumpar ihop sig och stannar vinter och ägnar inte sina "svikande" släktingar högt därovan en blick.
De här nordliga kråkorna försvinner mot söder för att återvända i mars och april, då de åter lika diskret kommer på samma höga höjd, men nu med näbben riktad norröver. En del av dem, dock betydligt färre nu än tidigare årtionden har jag förstått, beroende på klimatförändringar och sånt, har varit ända nere i sydligaste Frankrike men knappast söder om Pyrenéerna, eller, som de flesta av dem numera, längs Nordsjökusten i Holland, Belgien och Tyskland, där man kallar dem för "vinterkråkor", till skillnad mot de där inhemska, helt svarta kråkorna som vi inte har i vårt land.
Ja, det finns mycket att veta om man vill, även om det till synes triviala.
Jag noterar det här kråksträcket idag, då jag åker ner till Hästholmen för att axla ett utlovat ansvar, att hålla lite koll på den eventuella rödingleken i hamnen där, inför de restaureringsåtgärder, som är på gång efter Lars och mitt initiativ tidigare under året.
Tre rödingar ser jag i blankvattnet, troligen tre sökande hanar, innan vinden från norr plötsligt tilltar och vattrar ytan till osiktighet.
De simmar omkring i den yttre hamnbassängen. Det är dags. Jag anade det när jag såg de ulliga kondensmolnen över sjön i morse. Kalla nätter gör att vattnet kyls och rödingen, denna arktiska relikt, känner kärlekens lock och pock när temperaturen går under 11 grader.
Nu ska jag skriva rapport till berörda personer och myndigheter.
Hemma igen, alldeles när jag öppnar ateljéporten, hör jag ett väldigt kacklande. Högt över kyrktornet kommer stora flockar med gäss. Snön är på väg meddelar meteorologerna men det kunde man gott förstå utan deras hjälp om man blott känner till naturens egna tecken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar