Nu har jag precis avslutat en av akvarellerna till Nobels ekonomipris. Jag behöver andas innan jag fortsätter med nummer två.
Alltså gör jag som jag brukar; tar en kort sväng ner över Slätten mot Tåkern och Stugan. Det får inte bli mer än en timma.
Vad kan väl hända på en timma? Vilka upplevelser kan man få på så kort tid?
Det blåser "vårvindar" - frisk sydväst, vindkraftverkens rotorblad bågnar, bilen kastar i byarna och landskapet klistras mot underlaget.
Jag svänger in över Dags mosse och kommer fram vid Kälkestad lagård just som den första blåhöken kommer över stubben. Det är en hane och den lyser kritvit i medljuset. Jag följer den i kikaren när den fortsätter bort mot Norrö och backarna vid Heda.
Den beter sig som albatrosserna, som lirorna och andra stormfåglar: går lågt, inte mer än gräshögt i motvinden för att överraska lärkorna och gulsparvarna, svänger sen upp till ett par meters höjd snett åt sidan för att spana efter en fortsättning och dyker därefter åter ner till sitt lågsniffande. Det blir en bågformad framåtrörelse, ett sicksackmönster som osynligt ristas in i landskapet.
Den blå kärrhökhanen sicksackar sig fram lågt över landskapet.
Jag vet inte om det är tre olika exemplar som jag ser, kanske. Det blir i alla fall ytterligare två observationer under en timmes tid, av denna eleganta rovfågel.
Kråkorna duckar.
Lärkor kommer i småflockar, drillande, björktrastar hoppar omkring överallt i svartjorden och mängder med starar och vipor skymtar jag längre fram.
Plötsligt lyfter allt på en gång. Allt utom kråkorna som duckar i vetestubben med bara huvudena synliga, spanande.
Viporna bildar ett eget moln och jag uppskattar antalet till upp emot tvåtusen fåglar.
Klicka gärna in på bilden. Det här är en liten del av den stora flocken vipor.
Viporna tar hög höjd, upp under molnen; nästan så att de försvinner. Jag tänker nog först att det kan vara blåhöken men undrar ändå. Något mer speciellt måste det väl vara!
På långt håll hjälper knappast 300-telet på kamerahuset men allt blir ju förstås annorlunda i kikaren.
Strax får jag se den, pilgrimsfalken. Den sitter långt borta ute i potatisåkern, isbergsvit mot den mörka jorden med den svarta masken riktat mot mig i bilfönstret. Den vilar ut en stund efter ett uppenbarligen misslyckat jaktförsök.
Det är en gammal fågel, kanske en av Ombergs egna, men alls inte säkert. Paren därifrån brukar nästan alltid jaga tillsammans i sina hemmamarker, det har jag upplevt många gånger, så eventuellt är detta en passerande individ.
Hemma i ateljén återskapar jag i minnet, synen av den vackra falken.
Plötsligt drar den iväg, skvätter upp lärkor och björktrastar men ägnar inte dessa en blick. Fågeln blir nästan självlysande, ljust skiffergrå som en Islandsjaktfalk i medljuset mot de svarta tiltorna. Jag försöker förtvivlat få in den i kamerans autofokus men allt går för snabbt.
Nästan med samma spetsiga driv som vindkraftverkens vingar far pilgrimsfalken fram i lufthavet.
Den tar höjd med vevande vingslag och axar upp till våldsamt tempo i medvinden och viner iväg som en armborstpil rakt mot min stuga som lyser röd bortom åkrarna.
Där spränger den i bitar en flock björktrastar som likt granatflisor splittras åt olika håll i panik.
Så försvinner falken ur mitt synfält.
Åh, dessa upplevelser av pilgrimsfalk. De skiljer sig från det mesta. Jag blir euforisk, och tänk, det händer hemma hos mig. Återigen. Detta trodde man väl aldrig för några årtionden sedan.
Så var det där med "vårväder". Jo det känns faktiskt så. Vindarna från sydväst är milda och solen känns varm och vid Holmen blommar rapsen, eller om det är åkerkål, men nej, jag tror faktiskt att det är raps i alla fall. Tokigt!
(Kommentar från den 7 november: Nu är blomningen över, bortfrusen, och därvid konstaterar jag att rapsen i välmåga står kvar med kraftiga bladbuketter. Den doldes av de blommande plantorna tidigare, de plantor som jag då nu slutgiltigt kan artbestämma till åkerkål - ändå till sist).
Dags att dra hemåt igen, hem till en väntande akvarell åt Nobel. En timme går fort när så mycket händer.
Jag får faktiskt frågan ibland.
"Är det verkligen sant, allt det där du skriver? Jag får sällan eller aldrig vara med om sådant som du upplever mest hela tiden!"
Så jag tänker så här just nu, att jag sätter väl in de där fotona jag tog, misslyckade och fjärmade, som sanningsdokument för den som möjligen tvivlar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar