Jag säger hej till Påsen, grannens gråa kastratkatt, som nickar igenkännande när jag kliar honom under hakan. Han sitter nästan alltid under vår stora tuija och filosoferar.
Sen låser jag upp brevlådan och tar ur morgontidningen och vänder i samma stund mitt ansikte uppåt mot gåssträcken som jag hör komma över himlen på hög höjd från norr.
Det är ett skränande kackalorum i vanlig ordning från dessa fylkingar av grågäss som lämnar Tåkern i mängd just nu.
Men det som dragit min uppmärksamhet till sig är skällande läten, nästan isigt klara "klü .. klü .. klü" med högarktisk klangfärg.
Bläsgäss är med i sällskapen däruppe. Det är lätet, endast det, som avslöjar dem och återigen betonas örats betydelse vid fågelskådning.
Vid ateljén något senare sjunger gransångaren vänligt mjukt "sillt .. sillt .. salt .. sillt .. salt .. salt .. sillt .. sillt" från den gulnade men ännu täta syrenhäcken. Fågeln ser jag aldrig. Det låter nästan som en aning av vår och än en gång tackar jag mitt öra som alltid är på helspänn vad gäller fåglar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar