På parkeringsplatsen vid ateljén växer fältarv. Den överraskar mig varje försommar med sin uppdykande skönhet i form av stora vita blommor i en tät sky som väller upp vid asfaltskanten.
Det är inget stort bestånd men det återkommer varje år.
Fältarven är ingen sällsynt art, säger floran, men så vanlig är den inte heller och jag har faktiskt svårt att komma på några andra lokaler i närheten där den skulle kunna finnas och jag är egentligen osäker på om arten är spontan eller introducerad i bygden.
Så ståtlig är den ju att den mycket väl kan vara en ren trädgårdsflykting.
En syskonart har den som definitivt är odlad och mycket vanlig i rabatter. Den heter silverarv och har silverludna blad och stjälkar. De två hybriderserar.
Fältarven gillar knapphetens växtplatser, gärna med grus i botten och kanske är beståndet här är en kvarleva från förr; från den tid när här var mera naturlig torrbacke utan bebyggelse och exploatering.
Men som sagt säker på hur och när är jag absolut inte.
Jag är fullt nöjd med skönheten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar