24 maj - Längs en vacker liten väg

.
Den lilla vägens skönhet är bedårande .
Jag är på vandring uppför en Ombergsbacke vid sidan av Ostmossen. 


Här var det biltävlingar under 50-talet. "Backtävling på Omberg" var en tilldragelse och ett begrepp och jag tror minsann att jag var där själv en gång som knappt tonårig.
Det säger väl också en hel del om hur man såg på natur och miljö för inte så länge sedan. Bilen och dess möjligheter var nästan av gudomlig karaktär och gick ofta före allt annat.


Asfalten finns kvar, men den vittrar långsamt sönder och gräset breder ut sig; tar slutligen tillbaka fristlånad terräng.

Min idé är huggormen. Jag  har inte sett någon än i år och jag är sugen. Därför går jag långsamt med smygande steg och spanar längs vägkanten.


Årets första sländor flyger omkring i solskenet. Det är sommarvarmt, mer än tjugofem grader, och jag svettas i pannan även av denna långsamma promenad.
Sländorna tillhör alla den fyrfläckiga arten och jag förmodar att de är komna nere ifrån fågelsjön en km bort under bergets fot. Det är ingen distans alls att tala om för trollsländor.


De unga flicksländorna däremot är vindkänsliga och därför lätt vinddrivna och är säkert kläckta alldeles intill, i Osmossens vattenhål.
De är unga och outfärgade med hela vingar och ännu inte intresserade av varandra. De sätter sig ofta att vila på grässtrån och blad och suger åt sig av värme för sin utvecklings skull.

Innan jag har ordnat till det här med bildöverföringen vill jag be om ursäkt för dessa återkommande svarta bilder. Men klicka på dem så får du ändå se att där finns en bild bakom.

Blommande S:t Pers nyckel.


In till betet på norra sidan av vägen finns en stätta. Jag kliver över, in i redan knähögt gräs, där gulllvivor och S:t Persnycklar prunkar. 
Jag använder kikare för att se om där finns några gullvivefjärilar på håll. Så är de lättast att finna och det är här de brukar flyga som flitigast, denna stora sällsynthet. Men idag finner jag inte någon. 


Jag går med vita byxor på mig av någon egendomlig anledning och ser därför snabbt de små fästingar som klättrar omkring på mig när jag är tillbaka på vägen. De är därför lätta att borsta bort innan de blir till förtret och leder till sjukdom.

Det är långt håll och skuggigt i motljuset, men visst syns han, rosenfinken, som sjunger där uppe i lövverket.


Uppe i ett träd på södra sidan av vägen hör jag redan när jag kliver ur bilen en rosenfink sjunga. 
Även denna spanar jag självklart efter men jag får leta länge innan jag finner den i grönskan där uppe.
Det är en vackert utfärgad gammal hane som busvisslar sitt "pleased to meet you"  med tio sekunder långa instuckna pauser. Det är den första jag hör i år. Rosenfinken är tillsammans med kärrsångaren sist på banan.


Första gången jag hörde och såg denna Sverigenya fågel var på Öland 1963. Efter detta skedde en stabilt ökande invandring av rosenfinkar från öster varje år och beståndet toppade i början av 90-talet, då rosenfinken här i östra Vätterbygden var ganska allmän, för att sedan åter dala. Numera är rosenfinken sällsynt igen och jag är extra glad idag, nu när jag har sett och hört en så fint karminröd hane sjunga.


Blev det någon huggorm då? 
Nej!

Så var det dags för svart bild igen då. Märkligt. Jag gör ju på samma sätt med alla bilder och förstår inte vad som händer.
Men klicka på bilden så kan du se den där skogsmusen.


En gång prasslade det visserligen till vid vägkanten bland löv och grenar. Nu brukar förstås inte huggormar prassla speciellt mycket så jag förstod att detta var något annat men det överraskade mig ändå att det var en mindre skogsmus som jag fann. Den frös till is när den förstod att jag var på besök; satt blickstilla i nästan en minut och avvaktade. 
Med stor försiktighet smög jag upp kameran till mitt öga och knäppte ett antal bilder av en mus i frihet.
Och ljuset var perfekt. Mitt i det lilla solblänket i tungskuggan satte den sig. 
Skärpan var svår att hitta förståsoch verkade hamna en liten bit bakom nosen. Men det blev ändå ett ganska okej foto av ett svårfångat djur, tycker jag, och vänder nöjd min egen nos mot ateljén.