.
Det var igår.
Försommarkväll.
Konstrundans fyra intensiva dagar är över och jag flyr till lugn och ensamhet med mig själv och landskapet; sitter i bilen på väg ner över slätten med kikare och akvarellutrustning beredd för en stunds avkoppling och säkert på väg vidare ner till min Stuga.
Rapsfälten blommar så intensivt gult och doften är så stark av blom och honung att mina sinnen nästan storknar av mättade intryck.
Jag stannar vid vägkanten men inte vid riksvägen förstås utan längs den lilla, grusvägen, vid sidan av. Där lägger jag upp gult direkt och rikligt ur tuben i en kopp och börjar vällustigt måla, stort och fritt, medan skymningen långsamt kommer och klockan närmar sig nio.
Vi Väversunda, alldeles innanför staketet sätter jag mig på en torr upphöjning bland starrtuvor och kabbelekor och lyssnar efter dubbelbeckasinens spel.
Enkelbeckasinerna hör jag. De hummar och tickar hela tiden. Och rördromarna bölar mångfaldigt därute i vassbältet. Viporna gnäller, en av dem verkar förresten vare enfotad och linkar sorgligt omkring, lärkfalken jagar, en morkulla kommer över himlen och rödbenan hickar.
Och så är det grågässen förstås. Numera alltid grågässen, ständigt skränande och dragande över himlen eller vaggande på åkrar och i beten.
Ensamma ungpar eller små flockar flyger under den höga himlen, på väg någon annanstans. Ständigt.
Dubbelbeckasinen uteblir. Kanske har den ännu inte anlänt eller så kommer den inte alls i år. Men göken ropar från mossen och det räcker mer än nog för stämningens skull, ända tills myggen driver bort mig ur idyllen.
Senare i den sista solen sitter jag lutat mot Stugväggen i söderläge, blundar och lyssnar på tre näktergalar, kisar mot en fladdermus på myggjakt under hängrännan och tre fältharar som skuttar omkring i den fjolårssådda vallen tämligen obekymrade, eller snarare omedvetna om min närvaro.
Från baksidan av Stugan hör jag den grå flugsnappare. Den har börjat bygga sitt bo nu; i stolphörnan på min målaraltan och där tänker jag nog låta den vara helt i fred under hela resan. Målningar har jag så det räcker över sommaren ändå.
Gräshoppsångaren sjunger långdraget.
När det är nästan mörkt vandrar jag ut på spången vid Alvastra pålbyggnad. Jag vill veta om kärrsångarna har anlänt som de sista av flyttarna, eller om kornknarren snärper.
Näktergalarna sjunger för fullt också här, en sävsångare och några trastar likaså och till slut tycker jag mig höra det högstämda och oändliga ringandet från en gräshoppsångare.
Jag smyger på den. Stannar då den slutar och fortsätter försiktig när den åter börjar. Slutligen är jag så nära att jag får se en skymt av den lågt i en buske.
Den sitter väl skyddad med gapet öppet och vibrerande strupfjädrar och en evig surrton som ondulerar med fågelns huvudvridningar.
Det är försommarkväll och jag är fri och lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar