Det var kosläpp i betet vid Stugan igår.
Jag var på plats, stod där på min målaraltan med penseln i hand när första lasten kom med en blå långtradare. Råmandet hördes på lång väg från flaket och den här gången var det inte fråga om en deprimerande slakthusresa, snarare tvärtom.
Tre vändor fick bilen köra med sammanlagt tjugofem kor, en tjur samt nästan trettio kalvar därtill som alla motades ut till ljuset i den saftgröna hagen vid Tåkerns strand.
Det har ju talats en hel del om det här med den publika uppståndelsen runt kosläpp den senaste tiden.
Djurpsykologer har tonat ned bilden av LRF-propagandans animala glädjesprång och ystra lek och istället framhållit stressen, ljussblindheten och rädslan hos korna.
Jag vet inte jag, men känner när jag står där och tittar på cirkusen, att det finns inslag av båda sidor.
Först springer alla korna runt från den ena änden till den andra, råmar, kesar och bär sig allmänt tokigt åt. Efterhand börjar djuren stilla sig men ännu mot kvällen, flera timmar senare, finns osäkerheten i form av plötsliga rusningar kvar.
Tjuren börjar dagen med att rulla sig i gräset, gnida huvudet mot sandhål och lekfullt stånga buskar för att sedan efter hand ta tag i det väsentliga här i livet: att börja lukta den ena kon efter den andra i rumpan.
En kalv har försvunnit på resan och en ko står hela tiden hos mig vid staketet, spanar och råmar oavbrutet. Snart kommer djurhållarna för kontroll och tillsammans letar vi efter och hittar några timmar senare kalven i diket bara 20 meter från min altan på andra sidan stugtomten. Det var så nära att alternativet först inte fanns. Kalven ligger nerhukad, dold och rädd och det är endast öronens skära rodnad i motljuset som slutligen avslöjar den.
Jag lyfter av en eltråd med en torr gren, skapar en öppning in till betet och kon och sen motar vi försiktigt upp kalven ur diket och in till sin mamma.
Dagen är räddad.
Nu kan vi äntligen "ta kväller".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar