8 april - Vårtecken vid Linköping

.
Jag kan inte låta bli att lägga in ett några nya härliga vårtecken i min Naturliga dagbok, trots att jag egentligen är för trött för att skriva något ikväll. Att vara barnvakt en hel dag tär nämligen mer än förväntat på en åldrings krafter. Och ändå var barnen så generösa och mjuka som möjligt är, och ändå var vi ute mest hela tiden i vårsolen denna underbara dag; vid Sättuna vid Roxen, med vipspel och havsörn och i Tinnerörområdet med åkergrodors lek och nyvakna snokar.

Och mest spännande av allt, vi mötte en av de absolut vackraste huggormar som jag någonsin skådat, på exakt samma plats i en dikesslänt längs grusvägen vid Rosenkällasjön, som förra året, till stor glädje och upphetsning för både barnen och mig.

12 januari - "Slå snok pojk!"

.
Det kunde vara långa dagar ibland när man var liten. Långfredagen var värst. Inget fick man göra och ingenting fanns förresten att göra. Allt var stängt och dött, både bokstavligt och bildligt!
De där dagarna på året när långsamhetens och/eller förväntans eviga leda aldrig ville ta slut, sa alltid min far såsom ett mantra när jag tjatade: "Gå ut å slå snok, pojk!"

Jag har aldrig slagit någon snok. Det skulle liksom aldrig falla mig in och jag tror inte heller att pappa menade något som helst allvar med uppmaningen. Det hela var något som han bara fått med sig själv hemifrån, som liten, kanske från en tid när begreppet var allvarligt menat och snoken, som varande en orm, "naturligtvis" var både lömsk och farlig.

Idag har jag målat en snok, ett litet skissartat porträtt av en av Stugans alla snokar, som jag tidigare har dokumenterat med kameran.
Det är en litet tack för en hjälp jag fått av naturvetaren och museiintendenten Stefan Ericsson vid Umeå universitet.

Det var före jul i mitten av december någon gång, som han informerade mig om att snoken visst inte finns längs hela Norrlandskusten, som jag hade påstått i en facebookgruppsdiskussion, hänvisande till utbredningskartan i "Reptiler och amfibier i Europa" av Arnold & Burton.

- Det där är ett källfel som bara hänger med från bok till bok och går tillbaka ända till Kaj Curry Lindahl, menade Stefan och lovade att skicka mig tidskriften Natur i Norr årgång 1995/2, där en artikel av Johan Elmberg preciserade det senaste i fråga om utbredningen av reptiler och amfibier i Norrland.

Nu vet jag alltså bättre, om snokens utbredning i alla fall, och förstår att det är omöjligt för rastlösa ungdomar att försöka ge sig på att "slå snok" om man bor i Umeå. Nordgränsen går genom Medelpad och norr om Indalssälven blir uppmaningen alldeles meningslös.

5 maj - Ledsamma trafikoffer

.
Jag har ämnat många år, och sen har jag tänkt för länge och med ens har det varit över.
"Nästa år", då ska jag vara på hugget, har jag tänkt då igen, år efter år.

Men nu i vår blev det äntligen av.
Jag tyckte att jag var ute i god tid med förberedelsearbetet men den planerade uppsättningen till trafikhelgen vid påsk kom ändå på skam eftersom tryckeriet dröjde en vecka extra på grund av arbetsbelastning. Det blev alltså en aning försenat, men det blev ändå av!

Två olika skyltar gjorde jag. Tre stycken för Ombergs majbaggar och fem exemplar för Tåkerns snokar.

Det är så nämligen att varje vår med början i april, eller i maj om det är kyligt, att dessa båda arter passerar över var sin hårt trafikerad väg under passagen från vinterkvarter till "sommarnöje".

1.
Majbaggehonor sprängfyllda med ägg tvärar i mängd varje vår över asfalten i backen vid Ombergs södra infart vid Alvastra alldeles nedanför Ombergs Turisthotell. Vägbanan brukar bli alldeles fläckig av överkörda majbaggar, ty trafiken är djävulskt tät under våren. Alla har sikte på Omberg och ser inte de svarta skalbaggarna mitt framför nosen, eller bryr sig kanske inte och jag skulle uppskatta att minst ett par hundra majbaggar dödas varje år på den här inte mer än hundra meter långa vägsträckan. Tråkigt!

Majbaggen, varav det finns ett par olika arter i landet, är en violettsvart, upp till tre cm stor skalbagge, alltså stor för att vara en skalbagge.
Honan har en enormt uppsvälld bakkropp fylld med tusentals ägg. Larvernas utveckling är mycket märkligt och slingrig, den liftar som nykläckt med hem till vildbin, och för att en ny generation majbaggar överhuvudtaget ska kunna bli till i den invecklade livsprocessen krävs således detta enorma antal ägg. Massuppträdande sker under vårens vandring från vinterkvarter till platser för äggläggning. Solvärme och lämplig sandmark är därvid nödvändigt.


Detta har jag haft vetskap om i många år och nu har jag alltså placerat ut skyltarna som uppmanar trafikanterna att köra sakta och ta hänsyn.
Lite ska det väl hjälpa, tänker jag och åker någon dag senare dit igen för att kontrollera.
Majbaggarna är där. Jag räknar in ett tiotal levande och ungefär lika många dödade.

Samt en huggorm.

2.
På samma sätt har jag gjort vid Tåkern. Det gäller vägen som följer Tåkerns södra strand mellan Holmen och Lövängsborg vid Väversunda. Här passerar mängder av snokar som övervintrat inne på Dags mosse. De vill alla ut till Tåkerns strandängar och blötmarker och ibland kan upp till ett tiotal samtidigt finnas på eller vid vägen när man passerar.

Vägen är smal. Det går med nöd och näppe att mötas. Tyvärr tar väldigt många bilister absolut ingen hänsyn alls till läget. Många kör alldeles för fort och med helt fel fokus trots att man färdas längs ett enastående naturområde. Mycket trafik är det också under våren och varje år blir säkert ett femtiotal snokar offer för bilismen på denna halvkilometerlånga sträcka . Det hela är väldigt tråkigt och onödigt, har jag tänkt och satte därför ut skyltar från båda riktningar veckan efter påsk.

Idag när jag åker förbi och kontrollerar ser jag blodiga rester efter fem döda snokar, två skyltar är nedkörda och jag tror att den tätaste snokpassagen redan är över för i år.

Nu har jag åtagit mig detta lilla ideella arbete. Jag kommer att sätta upp skyltarna varje vår och ta ner dem igen direkt efter säsongen.
Ödeshögs Naturskyddsförening är huvudman och har betalat materialkostnaden och nu hoppas jag och vi att projektet ska hjälpa åtminstone något. Men, jag tror också att det är dags att ta kontakt med vägverket för eventuellt andra och tyngre åtgärder.
Det är märkligt hur många bilister det är som kör med naturhuvudet under armen. Jag fattar inte!

23 maj - Ängsknarr och Gotlandssnok

.
Varken ängsknarr eller gotlandssnok existerar idag som korrekta svenska namn. "Ängsknarren" heter numera konknarr och "Gotlandssnok" är endast den färgvariant av vanlig snok som finns på ön. 
Men ändå! Idag vill jag lyfta fram de båda namnen av följande anledning och låt mig därvid börja med snoken.

Den slingrar och vrider sig och först tror jag att det är en daggmask som ligger där i liksom en liten håla i det kortsnaggade gräset efter att jag nyss passerat med min gräsklippare. Men det är inte någon mask. Det är en snok, en snokunge, inte mer än en och en halv decimeter lång och tunn som ett skosnöre. Den måste vara alldeles nykläckt och försynen endast, har räddat den från att bli hackmat av min effektiva Klippo.

Jag tar upp den i min hand. Den försöker undkomma genom att rulla ihop sig och gömma sitt huvud underst i bollen. Den är mörk och har två gula fläckar som drar åt orange. Jag har sett det hos någon individ tidigare vid Stugan men den här har än klarare apelsinfärgade nackfläckar än de flesta som jag sett, om inte som hos en gotlandssnok förstås, tänker jag, vilket således visar på att färgen inte bara är förbehållen den gotländska varianten.
Snart lägger jag ner den igen i det igenvuxna diket och hoppas att den ska klara sig i högre vildväxt. Den har en tuff tid framför sig, inte bara gräsklipparen, där finns många som även vill äta en liten hjälplös snok.

Och, i Kvarnstugans trädgård är gräset ännu inte klippt. Mest ligger huset öde och tyst efter det att Fältstationen blev uppsagd förra året. Allt känns bara tragiskt. Nog vore det väl bra om flytten kunde göras ogjord och att verksamheten kunde komma tillbaka och ge lite livsbejakande trevnad åt min granntomt. 
Inte ens vattnet är påkopplat ännu, trots att vi närmar oss juni, och detta påverkar även mig i min stuga i högsta grad eftersom jag har samma anslutning. Men jag har gett mig den på att inte ringa och tjata hos hyresvärden. Jag tänker vänta och se hur lång tid det kan dröja ytterligare. Suck! Det är inte längre någon ordning på torpet.

Tråkigt på gränsen till sorgligt är det hela. Enda trösten är att skogsförgätmigejens ljusblå matta har fått vara ifred och därmed skapat en himlen nere på marken mellan träden.

I Ramstadkanalen simmar de första kullarna av nykläckta grågäss. De är minst fjorton dagar försenade mot tidigare år. Och detta är förstås en följd av aprils hårda vinterbakslag. 

Så över till "Ängsknarren"

Jag stannar till vid Alvastra pålbyggnad på hemvägen. Ännu något svettig gläds jag över att myggorna inte är synkroniserade med säsongen. De brukar nämligen kunna göra försommarbesöken här till en något plågsam upplevelse för en så bettkänslig person som undertecknad.

Två kärrsångare sjunger frenetiskt, buskskvätta och törnsångare turas om att sitta som solister i torrbuskens topp, rörsångare och sävsångare tävlar i sång från fjolårsvassen, näktergalar hamrar från buskagen runt om i omgivningen, björktrastar snarkar, kanske ser jag en rosenfink som lyser karminrött en bit bort men jag lyssnar förgäves efter visslingen ... och så var det just ängsknarren som snärper där ute.

Nu är jag envis med namnet, ty just här och idag passar ängsknarr bättre än kornknarr. Här är det ängsmark nämligen; fuktig våtmark med kabbelekor och starrtuvor med inslag av torrare partier av nässlor, älgört och maskrosor.
Det är en nästan magisk kväll, alldeles utan vind. Dimmorna stiger i kvällen upp över Omberg och stämningen är tät och mytisk. Exakt så som man vill uppleva en försommarkväll med spelet från en knarr.

Och jag tänker som så, att de nästan årsvissa ängsknarrarna här vid Alvastra pålbyggnad kanske kan vara hoppet för artens fortbestånd i landet, just de individerna som bland alla andra i populationen vänder tillbaka till ursprunget och häckar i ängsmark. De måste väl vara de som lyckas bäst med produktionen, menar jag. De "stackare", och låt mig då mera passande använda ordet kornknarr, som håller till i vall och åker blir ju ständigt halshuggna eller nedvältade och har svårt att reproducera sig.
Med nästan en dåres tänkande vill jag istället använda namnet Ängsknarr, liksom ett mantra för artens liv och lycka. Kanske kan det hjälpa.

22 april - "Mina" snokar är på plats

.
Jag har spanat intensivt. Ganska frekvent har jag lämnat penslarna vid staffliet och tagit en runda på tomten med ögon på helspänn. Igår var det dags. Nu är årets första snokar äntligen på plats vid Stugan.

Jag har under flera år dokumenterat dem med kameran och igår lyckades jag fånga två stycken på bild. Det är ett sätt för mig att lära känna individerna. (Se faktaruta om mina snokar vid Stugan i spalten till höger).
Liksom tidigare år noterar jag direkt att det finns anlag för fläcklöshet, snokens typiska gula nackfläckar saknas, i delar av "mitt" bestånd, vilket är en naturlig variation. Redan en av de första två jag ser är således helsvart.

Det blir spännande att se hur många individer som jag lyckas finna i år. Populationen maxade för tre år sedan med åtminstone tjugo olika snokar i trädgården. Därefter kraschade beståndet och sommaren 2011 såg jag bara en snok. I fjol blev det några fler och idag, den 22 april, således de första två för år 2013.
Det är spännande att se hur fortsättningen blir.

26 september - Spela död

.
Eva och Morgan står pass vid Ramstadbron med tuben uppställd och jag stannar förstås för en allmän pratstund. 
Vädret är ännu klart och behagligt men i sydväst är en ny molnskärm i antågande.

Ute på rapssådden går ungefär 75 tofsvipor, ca tjugo starar och några brushanar omkring. Lärkor, ängspiplärkor och gulsparvar far också runt i luften.

En havsörn sveper förbi oss på närhåll. Den verkar flämta - av ansträngning?

Under en halv timma ser vi följande rovfåglar: 
3 havsörnar
1 blå kärrhök
1 stenfalk
1 tornfalk
2-3 bruna kärrhökar
1 fiskgjuse
1-2 fjällvråkar
3-4 ormvråkar

På asfaltsvägen mellan Holmen och Väversunda ligger som ofta tidigare flera döda snokar. Det är en ny besvärlig tid för dem nu på hösten när de ska tillbaka från sjön upp till övervintringsplatserna på mossen och jag blir lika ledsen varje gång att bilisterna inte är mer vaksamma och hänsynstagande.

En av snokarna ligger utsträckt mitt på vägbanan och jag stannar för att ta en närmare titt. Den lever och verkar oskadd men trots att jag petar den på svansen vill den inte ge sig iväg. Istället snor den ihop sig till ett nystan och vrider sig runt med huvudet instoppad underst.

Jag tar upp den för att bära ner den till diket, varvid den kränger ut sin rosa analöppning och släpper ifrån sig sitt starkt doftande sekret och när inte detta verkar ha önskad effekt på mig vrider den sig alltmer krampaktigt och stelnar slutligen i en förvriden ställning med öppet gap och hängande tunga. Den spelar död. 
Detta är det yttersta alternativet i snokens arsenal av försvarsbeteenden.

Katatonisk snok.

Det är en märklig strategi, kan tyckas, och jag undrar om det egentligen kan hindra någon fiende?
Jo, kanske ändå, t.ex katter och rävar som dessutom säkert kombinerar upplevelsen med den starka lukten och drar sig undan. Men mot rovfåglar och ugglor torde det knappast hjälpa. 

Snoken spelar död.

Efter att jag placerat snoken i vegetationen vid sidan av vägen kommer den till sig så sakteliga och släpper sin katatoniska kramp. Så ligger den där vackert meandrad och då noterar jag att det är en snok utan gula nackfläckar. De är inte alls så ovanliga som man kan tro. 

Hoppas nu att du kan undvika vägen och bilfaran fortsättningsvis, tänker jag, och påminner mig om att jag måste ta tag i bestyret att se till att skyltar kommer upp på den här snokintensiva vägsträckan vid Tåkerns rand snarast.

2 maj - Sommardag vid Stugan

.

Jag klipper gräset vid Stugan. Det är flera decimeter långt, tjockt och mörkgrönt. Det tar mig nästan tre timmar att komma igenom men som tur är startar min Klippo direkt vid första försöket trots utsatt vinterförvaring i boden.

Först ändå måste jag gräva igen de djupa spår som blivit på infartsstigen ner till huset. De kom till i vintras då grannen, min hyresvärd, började renoveringen av Kvarnstugan. Nu är det alltså slut med det täta umgänget med Tåkerns fältstation. De är inte längre på plats där i grannhuset och det sörjer jag verkligen; fikapauserna, ringmärkningen, utbytet av observationer och sällskapet.

Björken blommar.


Björkarna är utslagna. Det gick med expressfart i nysommarluften.
Den, värmen, ska visst vara två dagar till så nu gäller det att sätta fart med oljemåleriet och jag är strax på väg dit ner igen.

Samtidigt med björkblommen kommer sångarna. Lövsångare väller in och sjunger överallt och jag hör även den första svarthättan sjunga och "svartviten" förstås.

















Svartvit flugsnappare.


Den sitter inne i skuggan av den stora almen vid dasset.
En hackspett trummar, hämplingarna far runt och två gulsparvhanar håller revir i min närhet.















Grågåskullar vid Tåkern.

På hemvägen kör jag över Väversunda och tittar på grågässen och deras ungar. Det är gott om dem nu vid sjöns stränder. Ännu är de mjukt gula och väldigt söta.
För den som är sugen på att se, ty det är det verkligen värt, rekommenderar jag ett besök vid Charlottenborgs dike som rinner under vägen vid Väversunda strandäng ut mot Tåkern. Där är grågåsfamiljerna väldigt nära och man kan sitta i bilen och studera och då stör man inte heller.
Samtidigt kan man njuta av alla vadarna som finns där borta vid kröken just nu. Där finns ett öppet vattenstråk över maden ut mot vassen. Det skapade genom vasslåttermaskinen i vintras och har blivit ett fint tillhåll för grönbenor, rödbenor, enkelbeckasiner, tofsvipor och annat smått och gott, t ex den sällsynta anden årta.


Vad jag då verkligen måste vädja er besökare om är att ta det försiktig där längs vägen. Ty just nu passerar mängder av snokar från övervintringen ner mot sjön. Tyvärr låg det minst fem döda snokar där senast och jag blir så ledseen varje gång.
Jag förstår helt enkelt inte hur man kan undvika att se dem.















En levande snok vädjar om hänsyn i trafiken vid Tåkern.


Den här fina snokhonan låg där på asfalten och lapade värme. Hon rörde sig inte ur fläcken förrän vi nästan petade på henne, men då försvann hon snabbt ner i diket. Det gäller att se sig för, köra sakta och väja för dem.

20 juni - Sländor och snok

.
I Renstadkanalens stilla flöde paddlar jag långsamt och tyst, försöker undvika slammer och dropp in över relingen. Kikaren hänger om halsen och kameran har jag mellan mina knän.

Korna går bredvid på banken, mumsar och glufsar så att det hörs genom vassbården.
För varje revir av sävsångare och rörsångare som jag passerar väcks sång till liv; korta något irriterade strofer blandade med skärrande varningar. Sävsparvarna sjunger för en andra kull och där kanalkanten blir bred och med låg växtlighet stimmar årsnya sädesärlor bland flugor och fjädermyggor.

En fyrfläckig trollslända sitter på sin fixa utsiktspost varifrån den bevakar konkurrenter, spanar efter lämplig partner eller satsar ett sekundsnabbt utfall mot ett byte.

Den första sjöranunkeln har slagit ut och så även gäddnatens oansenliga blomkolv. Vattnet är grumligt brunt av åkerslam i strömfåran men klarnar mot kanterna där smågäddorna skvätter undan för mina paddeltag.

Rödögd flickslända, Erythromma najas, vilar på ett näckrosblad. Denna vackert rödögda art är den största i sin familj och jag ser ganska många men alltid enstaka ändå i mängden av mera allmänna arter av flicksländor.

Det är mycket vatten i Renstadkanalen i år och anledningen till den ökade vattenföringen är den nya tvärsöverkanal som grävts från Ramstad kanal och hit; en bred "autostrada" där ännu ingen växtlighet slagit rot.

En snok passerar framför mig. Det är här ute i vattenlandet de framför allt håller till nu under högsammaren. Här finns svalkan eller om så behövs - vattenvärmen - samt alla byten och det nödvändiga skyddet.
Passagen över öppna ytor är snabb och distinkt och jag hinner precis få ett foto innan ormen åter är försvunnen.

30 juni - Cyperns ödlor

.

Jag bjuder på ett lite smakprov

av Cyperns många ödlor

.

Mera om själva resan kommer efterhand att dyka upp på min resesida

.

En kameleont i min hand

.
Taggsvansagam - Cyperns väktare

. En skyddsfärgad Lacertid

.
Egeisk nakenfingergecko
.
En vacker Lacertid

.

22 september - Upptaktsmöte i Omkultur

.

Idag blåser det rejält över slätten - vinden trycker ner en i skoskaften och jag får huka mig i motvinden på väg till dasset. Min knäckepil vispar grenverket så det smattrar och tistelfrön sniffar i reafart en halv meter över gräset.

Men för all del, inte är det värre än det brukar kunna vara, men nu har det länge varit så mjukt väder att jag är ovan med höstens abrupta intåg.

.

Möjligen säsongens sista observation av snok vid min stuga.

En "svensk kobra".

Ännu igår middag, då jag anlände till Stugan, sken solen och vinden var ganska vän. Snokarna hälsade mig välkommen som alltid. En lade sig vaksam under min solstol intill läet vid husväggen. Jag undrar om det blev sista observationen för i år.

Mot kvällen, då Omkulturs medlemmar anlände till höstens upptaktsträff, började västvädret sopa slätten. Så vi fick gå in ganska snart; in till en liten fest med snack och första planering inför vårens konstrunda - jubileum tio år står för dörren.

Lite mysmanipulerad är förstås bilden runt fotogenlampan.

Jag hade förberett med soppa, krispigt knäckebröd och varierad dryck. Värmen strålade från spisel och kakelugn och vi bänkade oss runt fotogenlampan till en trevlig kväll med diskussioner, frågeställningar och högt i tak även om min stuga är tidsenligt lågbyggd .

16 september - Var rädd om snoken!

Snokarna parar sig för fullt. Sensommarvärmen väcker lusten till liv.


Jag har svårt att få något ur händer idag. Jag åker ner till Stugan bara för att göra något; går omkring lite i trädgården och tittar på alla snokar som är framme i solvärmen.

Det känns som en ny vår och så känner ormarna också. På flera ställen ser jag parningsnystan. Det är visst ingen ordning på det sexuella som tur är.

Tyvärr ligger det också mängder av nydöda snokar längs vägen till Väversunda. Asfalten suger åt sig av solen och ormarna dras dit. Och det ska villigt erkännas att det inte alltid är lätt att se dem. Jag är medveten och undviker några stycken.

Jag måste göra slag i saken och ordna med skyltar längs den här sträckan - med texten "Var rädd om snoken!" (Eller mera seriöst kanske: "Akta Tåkerns snokar!")

13 april - Snokfest vid Stugan

Ulla sitter på huk och snokar i gräset.

Äntligen är turen även på Ullas sida. Hon får vara med om årets snokfest vid Stugan; en tradition jag brukar längta till hela året. I år skriver jag april, ovanligt tidigt, i härlig försommarvärme.

.

Vid stigen inne bland skyddande syréner och på gräset i solen har mellan tio och femton snokar samlats. Överallt runt omkring oss slingrar de nästan helt ignorerande vår närhet. Vi har dem runt händer och fötter. Ett nystan uppstår runt en stor hona, med en handfull uppvaktande hanar, sen blir det "följa-John-lekar" med spelande tungor och spaning med mäktiga huvudlyft, då släktskapet med kobror faktiskt kan anas.

Mellan tio och femton snokar visar upp sig på närhåll för oss.

Vi är lyckliga och glada idag, som får vara med om skådespelet!

Nedan följer fyra fotografier på fyra olika individer. Titta noga så ser du att de intrikata mönstren och teckningarna varierar och är individuella.

18 mars - Jakten på våren går vidare

I skuggorna på Omberg finns ännu rester av snö och ur svallisen porlar, skuttar och glittrar vattnet av glädje över att komma loss. Äntligen släpper vintern sitt grepp och nu börjar tre intensiva månader. De bästa på året.

En grävling har gått

före mig i den morgonvåta

sanden med tassar

som en liten björn.

*

Visserligen ligger vinden på från nordväst idag, blåser rakt in över byn från Vättern och för med sig vattenkylt sting. Men i lä värmer solen ljuvligt och våren tar ett par raska kliv framåt. Runt husgrunderna vräker sig krokus och snödroppar upp genom brunlöv och grågräs, sparvarna far tjattrande fram i oxbärshäcken och kajorna har luftcirkus högt i himlen, där uppe där ögonen tåras av vårljus.

.

Jag sitter inom altanens glasförsegling med sydländsk aning och äter min lunch, då jag beslutar mig för att spendera någon timme ner över slätten och kanske också åka upp på Omberg för att jaga vidare efter vårtecken.

Lärksången ljuder över bygden

Jag börjar vid Heda, vid grusgropen. På avstånd hör jag lärkor skorra här och där och så plötsligt lyfter en nära framför mig, stiger rakt upp och börjar sjunga. Med frisläppt lärksång över nacken böjer jag mitt ansikte neråt och spanar efter bibaggar. Jag går längs rampen halvvägs upp från hålbottnen och synar varje steg. En hare sprätter iväg så sanden dammar. Jag ser trampet från en grävling; små björntassar med vassa och ständigt utfällda klor. Jag följer fotspåren som Lars satte här igår. Och sen får jag min belöning, nästan exakt där han noterade bibagge igår - en ensam skalbagge kryper omkring i sanden, årets första.

Bibaggen är en mycket sällsynt och hotad skalbagge.

Bibaggen, Apalus bimaculatus, har svarthårigt huvud och mellankropp och brunoranga täckvingar med en svart punkt nära spetsen samt ganska långa antenner. Den är släkt med majbaggarna och har liksom dem en förunderlig livscykel, där den nykläckta lilla larven klänger sig fast i pälsen på besökande bin av sorten vårsidenbi och följer med dem hem för att fortsätta sin utveckling i deras bo där den tjuväter pollen och nektar. Denna komplicerade parasitism, kopplad till ett ovanligt bi, samt det förhållande att biotopen öppen sand och fint grus är ett försvinnande livsrum på grund av noggrann återställning av sand- och grus-täkter, har medfört att bibaggen är utrotningshotad i landet och "rödlistad". Vill man se den måste man också vara tidigt ute om våren.

Endast ett par veckor just efter vintern finns chansen om man vet var man skall leta förstås.

Hasseln blommar knallgul mot den coelinblå vårhimlen.

Hemvägen går över Omberg. Jag är så sugen på att se om inte årets första blommande blåsippor kan vara framme. Alldeles vid rastplatsen ovanför Turisthotellet brukar de slå ut tidigt och så är det även i år. Jag behöver inte ens leta.

Blåsippans blå färg innehåller mycket av ultraviolett. Det känner man mer än ser.

Citronfjäril går bra ihop med blåsippor. Vingformeln är unik bland svenska arter.

Tibasten börjar blomma, skogsduvor och ringduvor spelar, myrorna krälar över stacken, bofinken sjunger, citronfjärilshanar blixtrar vid vägrenarna och tragiskt nog finner jag också årets första huggorm - överkörd men ännu vid liv på den varma asfalten vid Alvastra i bokskogen. Så tidigt och så ledsamt.

Årets första huggorm är ledsamt nog överkörd.