12 januari - "Slå snok pojk!"

.
Det kunde vara långa dagar ibland när man var liten. Långfredagen var värst. Inget fick man göra och ingenting fanns förresten att göra. Allt var stängt och dött, både bokstavligt och bildligt!
De där dagarna på året när långsamhetens och/eller förväntans eviga leda aldrig ville ta slut, sa alltid min far såsom ett mantra när jag tjatade: "Gå ut å slå snok, pojk!"

Jag har aldrig slagit någon snok. Det skulle liksom aldrig falla mig in och jag tror inte heller att pappa menade något som helst allvar med uppmaningen. Det hela var något som han bara fått med sig själv hemifrån, som liten, kanske från en tid när begreppet var allvarligt menat och snoken, som varande en orm, "naturligtvis" var både lömsk och farlig.

Idag har jag målat en snok, ett litet skissartat porträtt av en av Stugans alla snokar, som jag tidigare har dokumenterat med kameran.
Det är en litet tack för en hjälp jag fått av naturvetaren och museiintendenten Stefan Ericsson vid Umeå universitet.

Det var före jul i mitten av december någon gång, som han informerade mig om att snoken visst inte finns längs hela Norrlandskusten, som jag hade påstått i en facebookgruppsdiskussion, hänvisande till utbredningskartan i "Reptiler och amfibier i Europa" av Arnold & Burton.

- Det där är ett källfel som bara hänger med från bok till bok och går tillbaka ända till Kaj Curry Lindahl, menade Stefan och lovade att skicka mig tidskriften Natur i Norr årgång 1995/2, där en artikel av Johan Elmberg preciserade det senaste i fråga om utbredningen av reptiler och amfibier i Norrland.

Nu vet jag alltså bättre, om snokens utbredning i alla fall, och förstår att det är omöjligt för rastlösa ungdomar att försöka ge sig på att "slå snok" om man bor i Umeå. Nordgränsen går genom Medelpad och norr om Indalssälven blir uppmaningen alldeles meningslös.