söndag 4 januari 2015

4 januari - Fullmåne

.

Ikväll stannade vi kvar i skogen tillsammans med barnbarnen för lek och och bus ända tills mörkret föll och fullmånen gick upp över träden.
Choklad och lussekatter var med, så självklart!

2 kommentarer:

  1. Med barnbarnen för utomhusaktivitet - ja, livets mening står i kvällningen i eldskrift.
    Jo, det sprakar av mjuk magi därute i månljuset. Hej och Hopp på det nya året. Den månakvarell du gestaltar är för sinnena drömsk och vilsam. Min fascination för stjärnhimlen (en nästipp upp...) har alltid varit monumental. Tidig vår och sen höst drar den i mig som en magnet - måste ut! Ja, månen är bra fin; ursymbolen för det stora tysta, den onåbare, omöjlig att integritetskränka - så har nog människosläktet funderat i alla tider. Men så reste vi dit ändå till sist med massor av teknologi, vetenskap och en obotlig nyfikenhet. (Och längtan - efter vad?)
    Utifrån jordens perspektiv i kikarens upplösning stiger bergskedjor och kratrar fram förbluffande starkt om man fokuserar blicken just i brytningen mellan det ljusa, gränsen mot det mörka - det är släpljuset, de långa skuggorna som åstadkommer det, antar jag. Det är som att vara där, spatsera omkring på månens ärrade, vanställda anlete, upprymt sparka iväg ett och annat mångrus ner i någon halvskum krater. Men mest häpna och allvarligt förskräckas - sterilt och öde är landskapet utan ens ett endaste grönt blad, inga glada, lekfulla vindar, inte en fågel ("sollapande mörtar kan man ju bara glömma"), inte ett ljud, inte ett liv. Man längtar jorden jättemycket bara genom att låtsas vara på månen. Alla som vågar borde pröva denna insiktsberikande och inlevelsefulla lek. Om inte förr så åtminstone då får viktigheten och betydelsen av förvaltartanken full konkretion: hur varsamma och aktsamma vi måste vara med allt som finns och lever på vår jord.

    "Vissa lögnhalsar påstår
    t.om. i vetenskapliga skrifter
    att människan varit på månen
    att grus hemförts.

    Ingen har varit på månen.
    Ingen kommer någonsin
    att sätta sin fot på månen.
    Månen är en juverstinn ko.
    Månen kan bara handmjölkas,
    så var det på Rigvedas tid
    så, kommer det alltid att förbli.

    Då och då vänder den sitt koöga mot oss
    och undrar: blir ni aldrig otörstiga?

    Detta vet varje amatörastronom
    och alla som sanningen vill veta.

    Werner Aspenström
    Månen, 1984

    (Och i evigheten ekar åtminstone ett axiom, en grundsanning. Det finns bara några få med konsensus. Nej: människan blir aldrig otörstig!).



    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en underbar uppföljning Thord. Med poesi och allt.
      Och visst är det så, att törsten efter kunskap kommer att följa människan ända in i mörker och evighet.

      Radera