Jäklar!
Fötterna far rakt upp mot himlen när jag slinter på den osedda glattisen under snöfyket och kroppen svävar under en minievighet fritt i luften.
Minievighet är i sammanhanget ett helt adekvat uttryck, menar jag, ty tiden står liksom stilla och i huvudet hinner många tankar ta form.
Spåren av mitt fall
Jag landar på vänster höft och armbåge och axeln kommer den här gången lindrigt undan. Tur är ju det, för i den har jag ännu känning av ett liknande fall för två vintrar sedan.
Jag är visst betydligt drulligare idag. Det har förstås med åldern att göra. Inte ramlade man på detta sätt som ung. Eller så har jag glömt eller möjligen förträngt.
Såren av mitt fall
Vårdstugorna jobbar för fullt i år har jag läst och hört. Det är en uselvinter med varannandagskyla och knappt det. Den sparsamma snön smälter och återfryser och isen döljs förrädiskt.
Men, som sagt, jag kom lindrigt undan, så länge man inte bryter sig eller slår i skallen är allt överkomligt och att min dyra dunjacka fick några revor, som Ulla redan har lagat, är förstås en materiell bagatell och det finns ju som jag igår skrev i min blogg betydligt värre ting som händer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar