30 januari - Halka

.
Jäklar!
Fötterna far rakt upp mot himlen när jag slinter på den osedda glattisen under snöfyket och kroppen svävar under en minievighet fritt i luften.
Minievighet är i sammanhanget ett helt adekvat uttryck, menar jag, ty tiden står liksom stilla och i huvudet hinner många tankar ta form.



Spåren av mitt fall

Jag landar på vänster höft och armbåge och axeln kommer den här gången lindrigt undan. Tur är ju det, för i den har jag ännu känning av ett liknande fall för två vintrar sedan.
Jag är visst betydligt drulligare idag. Det har förstås med åldern att göra. Inte ramlade man på detta sätt som ung. Eller så har jag glömt eller möjligen förträngt.

Såren av mitt fall

Vårdstugorna jobbar för fullt i år har jag läst och hört. Det är en uselvinter med varannandagskyla och knappt det. Den sparsamma snön smälter och återfryser och isen döljs förrädiskt.
Men, som sagt, jag kom lindrigt undan, så länge man inte bryter sig eller slår i skallen är allt överkomligt och att min dyra dunjacka fick några revor, som Ulla redan har lagat, är förstås en materiell bagatell och det finns ju som jag igår skrev i min blogg betydligt värre ting som händer.

21 juni - Ett hyllplan i huvudet

.
- Lindrig hjärnskakning, säger läkaren på akuten. Ta det lugnt de närmaste dagarna och räkna med att symptomen bör ha avklingat helt inom en månad. Skulle det bli värre så måste du återkomma. Skiktröntgen visar ingen blödning och eftersom du aldrig förlorade medvetandet så är hjärnskakningen inte att betrakta som allvarlig.

Ett hyllplan endast, från någon meters höjd rakt ner på hjässan, så bräckliga varelser är vi.

Egendomligt, det där med upplevelserna, nu efteråt, hur omgivningen faktiskt gungar när jag sakta trevar mig fram, hur jag upplever att fötterna känns rundsulade och sjunker ner en smula i steget och att kroppen gungar i höjdled av "eftersläpning" då jag går upp eller ner i trappan.
Som en fylla, tänker jag, och förstår att hjärnan tycker detsamma. Men en obehaglig fylla.

Helst ligger jag och vilar från snurrigheten. Trött är nog mest vad jag är. Sängen är skönast.

En bagatell var det hela. Det förstår man efter 7 timmar på akuten på US en vanlig vardagsnatt. Lågt prioriterad bland alla krämpor och mer eller mindre svåra olyckor som droppade in förlängdes min väntan ideligen.
Det hela är en smärre skada mitt i livet. Inget att tala om egentligen men kan väl ändå få en egen runa i min blogg som exempel från, just livet.

20 mars - Vårdagjämning med mycket blandade känslor

.
Jag läser i tidningen på morgonen.
"Gubbafika kl 0930 i Västra Tollstad gamla församlingshem - Välkomna!"
Varför inte, tänker jag. Gubbe är jag ju och en fika är aldrig fel.

Där vid kaffet får jag reda på eldsvådan som har varit under natten någonstans nere vid Tåkern; i en villa på sjöns södra sida.

Inte för att jag befarar att det är min stuga som drabbats, där är tomt och stängt, och om så hade varit, hade jag säkert fått ett bud redan.
Men, lite oroligt nyfiken blir jag ju och bestämmer mig för att åka en runda och se efter i alla fall.

Kompletterande foto från senare samma dag, som visar besvärande snödrev och drivbildning även på större vägar.

Det är bistert kallt i den snåla nordostvinden och snöfnyk yr över slätten och bildar svårforcerade drivor men jag tänker chansa.

Jag kommer inte längre än hundra meter iväg så dyker två pilgrimsfalkar upp på låg höjd alldeles framför bilen innan jag ens kommit ut på riksvägen; sakta glider de förbi, bitvis nästan stillastående, i motvinden. De är mycket nära mig och jag förbannar min oberedskap i att varken ha kamera eller rejäl kikare på plats - detta var ju tänkt endast som en fikarast. 
Falkparet landar på plöjet en bit ut och jag fotar med min mobil - tre suddiga och distanserade bilder som visar sig vara totalt oandvändbara och numera är raderade. När jag kämpar med detta lyfter falkarna, tar höjd och försvinner i snödiset söderut mot Ödeshög.
Jag följer efter och snart kommer en av fåglarna tillbaka i hasorna på ett par skräckslagna änder och jaktsällskapet försvinner bort mot Ombergshållet till.
Jag måste ge upp. Jag vänder på vägen. Än en gång. 

Vid Väversunda, ungefär vid Vävergården, kommer en stor rovfågel fram över berget. Det är en kungsörn. Den ligger och vrider i vinden och åter får jag ångra att kameran inte är med. Som tur är har jag ändå en minikikare i handskfacket, alltid. Med den ser jag att det inte är samma fågel som jag såg häromdagen vid Alvastra. Denna kungsörn har mindre med vitt på vingarna. Det är alltså en något äldre fågel än den förra, kanske 3-4 år gammal. När jag åter försöker mig på med ett mobilfoto försvinner den bortom granridån.

Kompletterande foto på kungsörnen, som ännu/återigen hovrade på samma plats som tidigare över Omberg vid Väversunda. Jag återvände med kameran. Tätnande snöfall gör bilden oskarp men tecknen tyder på att detta är en annan kungsörn än den jag såg häromdagen vid Alvastra.

Två fantastiska möten är det, men alla mina medtrafikanter passerar strutseende okunnigt och stressat förbi och säkert även helt obekymrade om vad de missar, tänker jag. Så olika är vi människor.

Hur var det nu med eldsvådan?

Jo, mycket värre än jag befarat. Det var nämligen Holmen som brunnit ner, själva bostadshuset, så gott som granne till mitt lilla kyffe endast någon kilometer bort. 
Det ryker ännu ur ruinerna och personal från brandbilden som är på plats ger mig irriterade blickar när jag så sakteliga och bekymrat gloende puttrar förbi. 
Jag känner mig dock inte gamig. Här på gården är jag bekant med människorna och varje gång jag passerar brukar jag stanna till och ta en liten pratstund med Hans eller hans fru.

Arma öde. Jag sänder djupt medkännande tankar, men vad hjälper sådana i sammanhanget;  bränder är som andra olyckor, orättvisa och oförutsägbara.
Lyckligtvis vad jag förstår har ingen person kommit till skada. Jag måste och vill ta personlig kontakt med familjen med det snaraste.

Det blir sammantaget en dag med mycket blandade känslor.

(På tal om blandade känslor, läs eufori och dysfori - en kommentar av Thord Wiman nedan)