20 mars - Vårdagjämning med mycket blandade känslor

.
Jag läser i tidningen på morgonen.
"Gubbafika kl 0930 i Västra Tollstad gamla församlingshem - Välkomna!"
Varför inte, tänker jag. Gubbe är jag ju och en fika är aldrig fel.

Där vid kaffet får jag reda på eldsvådan som har varit under natten någonstans nere vid Tåkern; i en villa på sjöns södra sida.

Inte för att jag befarar att det är min stuga som drabbats, där är tomt och stängt, och om så hade varit, hade jag säkert fått ett bud redan.
Men, lite oroligt nyfiken blir jag ju och bestämmer mig för att åka en runda och se efter i alla fall.

Kompletterande foto från senare samma dag, som visar besvärande snödrev och drivbildning även på större vägar.

Det är bistert kallt i den snåla nordostvinden och snöfnyk yr över slätten och bildar svårforcerade drivor men jag tänker chansa.

Jag kommer inte längre än hundra meter iväg så dyker två pilgrimsfalkar upp på låg höjd alldeles framför bilen innan jag ens kommit ut på riksvägen; sakta glider de förbi, bitvis nästan stillastående, i motvinden. De är mycket nära mig och jag förbannar min oberedskap i att varken ha kamera eller rejäl kikare på plats - detta var ju tänkt endast som en fikarast. 
Falkparet landar på plöjet en bit ut och jag fotar med min mobil - tre suddiga och distanserade bilder som visar sig vara totalt oandvändbara och numera är raderade. När jag kämpar med detta lyfter falkarna, tar höjd och försvinner i snödiset söderut mot Ödeshög.
Jag följer efter och snart kommer en av fåglarna tillbaka i hasorna på ett par skräckslagna änder och jaktsällskapet försvinner bort mot Ombergshållet till.
Jag måste ge upp. Jag vänder på vägen. Än en gång. 

Vid Väversunda, ungefär vid Vävergården, kommer en stor rovfågel fram över berget. Det är en kungsörn. Den ligger och vrider i vinden och åter får jag ångra att kameran inte är med. Som tur är har jag ändå en minikikare i handskfacket, alltid. Med den ser jag att det inte är samma fågel som jag såg häromdagen vid Alvastra. Denna kungsörn har mindre med vitt på vingarna. Det är alltså en något äldre fågel än den förra, kanske 3-4 år gammal. När jag åter försöker mig på med ett mobilfoto försvinner den bortom granridån.

Kompletterande foto på kungsörnen, som ännu/återigen hovrade på samma plats som tidigare över Omberg vid Väversunda. Jag återvände med kameran. Tätnande snöfall gör bilden oskarp men tecknen tyder på att detta är en annan kungsörn än den jag såg häromdagen vid Alvastra.

Två fantastiska möten är det, men alla mina medtrafikanter passerar strutseende okunnigt och stressat förbi och säkert även helt obekymrade om vad de missar, tänker jag. Så olika är vi människor.

Hur var det nu med eldsvådan?

Jo, mycket värre än jag befarat. Det var nämligen Holmen som brunnit ner, själva bostadshuset, så gott som granne till mitt lilla kyffe endast någon kilometer bort. 
Det ryker ännu ur ruinerna och personal från brandbilden som är på plats ger mig irriterade blickar när jag så sakteliga och bekymrat gloende puttrar förbi. 
Jag känner mig dock inte gamig. Här på gården är jag bekant med människorna och varje gång jag passerar brukar jag stanna till och ta en liten pratstund med Hans eller hans fru.

Arma öde. Jag sänder djupt medkännande tankar, men vad hjälper sådana i sammanhanget;  bränder är som andra olyckor, orättvisa och oförutsägbara.
Lyckligtvis vad jag förstår har ingen person kommit till skada. Jag måste och vill ta personlig kontakt med familjen med det snaraste.

Det blir sammantaget en dag med mycket blandade känslor.

(På tal om blandade känslor, läs eufori och dysfori - en kommentar av Thord Wiman nedan)