17 mars - En vanlig bilfärd

.
Jag är hemma igen efter en mycket vårdammig bilresa på E4:an från Stockholm.
Jag har under helgen haft privilegiet att kunna vara sjuka barn och barnbarn behjälpliga med min närvaro. Sånt är faktiskt det som förgyller ett morfarsliv, tycker jag, och slutvinket i fönstret snörper ännu mitt hjärta.

*

Jag brukar säga att man knappt kan åka E4 mellan Stockholm och Ödeshög utan att se havsörn och i fredags på vägen upp slogs ett nytt rekord för mig med fem individer samtidigt i luften alldeles över vägen i närheten av avfarten till Tystberga, tre unga och två ordentligt gamla fåglar.
Sen idag på hemvägen ännu en havsörn strax efter Sillekrog. Tänk, jag tycker att det är alldeles fantastiskt att få uppleva detta eftersom jag minns en tid för inte alls länge sedan, då havsörn var bland det sällsyntaste som fanns att knappast kunna se.

Annars gick färden idag som sagt i vårdammets tecken. Vinterns ansamlade salter och torrbuljong på allehanda föroreningar bildade veritabla moln bakom långtradarna och då jag närmade mig dem stängde jag av ventilationen varje gång. Jag kunde nästan känna hur astman annars låg på lut. Isch och tvi!

Rådjur såg jag längs vägen förstås, flera stycken, några trafikdödade harar, en död mård och en lika drabbade uggla hörde också till liksom ett par levande ormvråkar och fjällvråkar och förstås korpparen i flyktlekar längs horisontens skogsbård och kråkorna på viltstängslens stolpar.
Solljuset var solglasögonstarkt  och detta samtidigt som Nina Björk i radion kåserade om fem månaders segvinter och brist på värme med knappt tröstande vårljusökning som ända hopp. Det stämde märkvärdigt väl just då.

Jag satt och filosoferade om detta, då olyckan slog till på vägen; alltid lika egendomligt oförberett från undanstoppad visshet. Jag var nära men ändå inte riktigt där som tur var. 
En personbil hade kört in i sidan på en långtradare och kastat in i vägmittens vajerräcke, tumlat runt och stod bakofram, ännu "färskt rykande". Räddningstjänsten var på plats liksom en väntande ambulans medan polisen var sysselsatt med att sätta ut skyltar och varningsljus. 
En drabbad person satt ännu i förarsätet, tröstande insvept i en tjock päls medan man höll på med "fritagning". Allt såg komplicerat och farligt ut. 
Jag svalde och suckade lättad över att även denna gång ha undkommit ett fullt möjligt alternativ och körde därefter vidare något långsammare kanske, åtminstone en stund, tills tankarna snurrat färdigt och allt återgick till den nästan normala, rutinen.

Ja, nog var resan, på det hela taget, ändå en alldeles vanlig bilfärd, en av flera möjliga, och en lyckosam sådan, åtminstone för mig.