21 mars - Isdygn och blåsippor

.
Jaha, så har man då lärt sig ett nytt ord - isdygn.
Enligt meteorologen är det beteckningen för ett tillstånd med minusgrader över hela landet under ett dygn. 

Isdygn hör högvintern till och när vi kommer fram mot vårdagjämning blir fenomenet förstås sällsynt; så sällsynt att vi är nära ett nytt rekord just nu. Hela veckan ut finns nämligen chansen, eller skulle jag snarare vilja säga risken, för att det faktiskt blir så.
Huvaligen! Inget rekord att längta efter tycker jag och gräver stel om fingrarna efter den första blåsippan i lövmattan vid Turisthotellet på Ombergs södra sluttning istället.

Jag har gett mig den på att åtminstone försöka, ty just här lutar backen 45 grader rakt mot söder och det är lä för nordanvinden och bitvis snöfritt och finns någon blåsippa tillstädes så finns den precis här.

Jag märker att någon gått före mig, petat med fingrarna och föst undan pinnar och vissenlöv och skrapat fram mörk fuktig jord runt vinterbrända blåsippsblad. Spåren leder mig rätt och snart ser jag den där förunderliga blå färgen som är liksom obeskrivligt självlysande av ultraviolett lyster.
Det är verkligen inte mycket att hitta, bara en aning blått, och jag måste böja mig ner ända till backen för att kunna se det lilla som ändå är. Men blommande blåsippa är det likväl, i sin småttighet.

Kortskaftad och anspråkslös är årets första blåsippa. Men efterlängtad så det värker.

Det är något visst med årets första blåsippa. Den förkroppsligar all längtan av egentlig vår som jag bär inom mig. Det är just blåsippan och nässelfjärilen och humlan och sädesärlan som är mera tillförlitliga i sammanhanget, betydligt bättre än tofsvipa och sånglärka som ofta flyr från sina löften. 

Jag hämtar akvarellpappret jag har med mig, ur bilens baksäte, ett 600 gram grängat arches-papper med råkant. Jag håller det i handen och med en mjuk blyerts drar jag upp linjerna snabbt och enkelt och börjar sen lägga på färgen i stråk, linjer och stänk, med den gråskala som blir av guldockra i ljus och ultramarinblått i skuggor.

I detta läge återvänder jag emellertid hem till ateljén för att fortsätta eftersom fingrarna trotsar min vilja.

Nu, ligger akvarellpapperet där på arbetsbordet och lockar. 
Henning Mankells "Minnet av en smutsing ängel" med Angela Kovács som uppläsare, cd nr 5, snurrar i disken och jag fortsätter att måla ut min längtan och kärlek. 
Får se om det kommer att hålla hela vägen. Det vet man aldrig förrän efteråt men det är en lovande början, tycks det mig.