Jag känner med handryggen. Det är varmt och mjukt som i kroppsvärmt nymornat sänglinne.
Två huggormar gömmer sig däri, bland torrgräs och gråbruna löv vid bergskärningen; en gråbrun stor och tjock hona och en mindre svart. Bergväggen är het i solen trots minusgrader i skuggan där is och snö ännu ligger natthård.
- Dom är framme nu, meddelade Johan då han nyss ringde precis som utlovat. Två stycken och jag väntar tills du kommer. Du har på dig till kl 1, då går solen bakom krönet men nu är här varmt och gott.
- Jag kommer svarar jag och Lars är med också.
Johan har monterat upp sin filmkamera vid dikeskanten och sitter stilla på pass och väntar
- Jag fick faktiskt med ljudet av prassel när hon gned runt i löven, säger han, och den andra är där borta, pekar han. Om du går fram lite så kan du sen den. Den är svart och har gömt sig i gräset högre upp på berget.
En stor och vacker huggormshona smyger längs klippkantens värme ...
... och en mindre svart, troligen hane, har gömt sig i torrgräset.
- Nyss kom de ut från husen där borta och frågade vad jag höll på med, berättar Johan vidare, så jag sa som det va att jag bara filmar.
De ville kontrollera att jag var aktsam om ormarna. De värnade om dem och berättade att de ofta hade besök av dem också i sin trädgård och därför blivit varnade av släkt och vänner men aldrig någonsin blivit bitna.
Nu var huggormarna ett slags skyddsobjekt för dem. Visst är det härligt och lite ovanligt.
Själv lägger jag mig på knä och går in i närbild.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar