Inte är den väl i närheten av Trandansens berömmelse men nog är Svandansen minst lika vacker och dessutom så musikaliskt sjungande.
Mjuka bugningar, synkroniserande huvudnickningar, utbredda vingfamningar, pas-de-deux-danssteg samt trumpetande halssträckning ingår i mönstret.
Platsen för fotot är det övergivna veteskiftet framför Stugan jag har vid Tåkern och de tolv sångsvanarna har rastat där någon vecka nu och de är mycket scenvana och orädda. Många är de bilar med passerande som stannar till som åskådare.
Det finns förutom dansen även andra likheter mellan sångsvan och trana. Båda arterna är stora, spektakulära och högljudda, de samlas gärna till gruppspel under sträcket på speciella platser såsom vid Hornborgasjön, Tåkern eller Tysslingen och de har, från att tidigare ha varit sällsynta ödemarksfåglar, efter lång tids fredning, ökat våldsamt i antal och blivit alltmer orädda och spridda över hela landet.
(Se diskussion om ökningen under kommentarer nedan)
Tjajkovskij hade uppenbarligen full kläm på företeelsen . Utan tvekan var det just sångsvanens dans han hade i åtanke när han skrev baletten Svansjön.
Ut och njut!
Inlägg
Vi såg Sångsvanar i grupp i bl.a. Emådalen strax norr om Högsby mitt i högsommaren förra året. Svårt att exakt säga hur många, men kanske ett tiotal?
SvaraRaderaEnstaka par ser man ofta långt fram mot midsommar när vi åker mellan Öland och Mjölby, i de småländska skogsbygderna. Och Tranpar som födsöker i skogskanterna under våren är en inte helt ovanlig syn. Efter att de fått ut sina ungar ser vi här och där tranpar med en unge i släptåg, bl.a. mellan Hultsfred och Kisa.
Jag kommer ihåg på sent 60-tal när vi genomsökte skogsområdena utanför Boxholm i jakt på häckande Tranor - vi hoppades att de skulle finnas, men vi såg aldrig några. Alla Sångsvanar som vintertid låg i Svartån, mellan Sommen och Hulterstad, de tror jag inte stannade för att häcka i våra bygder, på den tiden?
Båda arterna är vackra fåglar, värda att beskåda, det har du helt rätt i.
Ölandsvännen
Hej där,
SvaraRaderaJag fick av en dåvarande lärarkollega beskedet att hon hade sett tranor med unge vid en liten mosse, Morlejesjön, i skogsbygden söder om samhället. Det måste ha varit ungefär 1975. Det var första gången jag hörde talas om häckande tranor i trakten. Sen ökade det på snabbt. Bara något år senare upptäcktes två par i Renemokärret och sen fortsatte det av bara farten.
När de första häckade vid Tåkern vet jag inte men kanske någon gång på 80-talet.
Nu är det fullbelagt i stort sett över landet enligt tranexperterna. Unga tranor står i bostadskö och får vänta ytterligare ett par år efter könsmognad innan ledigt revir finns att uppbringa.
Samma utveckling är det för sångsvan.
Det är så man häpnar!
Antagligen är det en lång tids fredning som gett detta resultat. Jag kan tänka mig att både sångsvan och trana jagades illegalt in på 50-talet i bygderna. Numera är all rädsla för människor borta hos dessa båda arter. Vid Tåkern kan man sitta i bil 20 m från tranor med ungar. Denna oskygghet känns inte bara positiv, tycker jag, ödemarksfåglarna har blivit "allmängods".
Hornborgasjöns inmatning av traor och sångsvanar i tusentals har förstås förändrat överlevnad och beteende.