26 september - Spela död

.
Eva och Morgan står pass vid Ramstadbron med tuben uppställd och jag stannar förstås för en allmän pratstund. 
Vädret är ännu klart och behagligt men i sydväst är en ny molnskärm i antågande.

Ute på rapssådden går ungefär 75 tofsvipor, ca tjugo starar och några brushanar omkring. Lärkor, ängspiplärkor och gulsparvar far också runt i luften.

En havsörn sveper förbi oss på närhåll. Den verkar flämta - av ansträngning?

Under en halv timma ser vi följande rovfåglar: 
3 havsörnar
1 blå kärrhök
1 stenfalk
1 tornfalk
2-3 bruna kärrhökar
1 fiskgjuse
1-2 fjällvråkar
3-4 ormvråkar

På asfaltsvägen mellan Holmen och Väversunda ligger som ofta tidigare flera döda snokar. Det är en ny besvärlig tid för dem nu på hösten när de ska tillbaka från sjön upp till övervintringsplatserna på mossen och jag blir lika ledsen varje gång att bilisterna inte är mer vaksamma och hänsynstagande.

En av snokarna ligger utsträckt mitt på vägbanan och jag stannar för att ta en närmare titt. Den lever och verkar oskadd men trots att jag petar den på svansen vill den inte ge sig iväg. Istället snor den ihop sig till ett nystan och vrider sig runt med huvudet instoppad underst.

Jag tar upp den för att bära ner den till diket, varvid den kränger ut sin rosa analöppning och släpper ifrån sig sitt starkt doftande sekret och när inte detta verkar ha önskad effekt på mig vrider den sig alltmer krampaktigt och stelnar slutligen i en förvriden ställning med öppet gap och hängande tunga. Den spelar död. 
Detta är det yttersta alternativet i snokens arsenal av försvarsbeteenden.

Katatonisk snok.

Det är en märklig strategi, kan tyckas, och jag undrar om det egentligen kan hindra någon fiende?
Jo, kanske ändå, t.ex katter och rävar som dessutom säkert kombinerar upplevelsen med den starka lukten och drar sig undan. Men mot rovfåglar och ugglor torde det knappast hjälpa. 

Snoken spelar död.

Efter att jag placerat snoken i vegetationen vid sidan av vägen kommer den till sig så sakteliga och släpper sin katatoniska kramp. Så ligger den där vackert meandrad och då noterar jag att det är en snok utan gula nackfläckar. De är inte alls så ovanliga som man kan tro. 

Hoppas nu att du kan undvika vägen och bilfaran fortsättningsvis, tänker jag, och påminner mig om att jag måste ta tag i bestyret att se till att skyltar kommer upp på den här snokintensiva vägsträckan vid Tåkerns rand snarast.