18 september - På väg mot årligt avslut vid Stugan

.
- Ska du va här i helgen o måla?
Frågan kommer från en av de unga ägarna av bröderna Karlsson, som arrenderar kobetet på strandängen utanför Stugan
- I så fall får du stå ut med lite oväsen, får jag veta.

Det är hemtag av kalvarna nämligen. Fyra månader har gått från den 15 maj då flocken släpptes på tills idag den 15 september.

- Ska dom gå till slakt direkt nu då? frågar jag.

- Nej, de är sålda till en annan bonde som ska ha dom ett tag till, får jag till svar. 
Men korna kommer att råma förskräckligt efter sina kalvar åtminstone ett par dagar. Det ska du veta att det kan bli riktigt öronbedövande en tid framöver. 

- Men först ska vi samla in dom förstås och gänget kommer säkert att dra sig bort till andra änden av betet. Men, det är livat att se hur det kommer att gå. Det är alltid spännande. Nästa lika spännande som utsläppet på våren.

Med en hötapp lockas koflocken, genom den nu så viktiga ledarkon, tillbaka genom betet till fållan, där kalvarna sorteras ut och föses upp i skrindkärran för vidaretransport, medan korna och tjuren står kvar vid staketet och eventuellt börjar inse vad som sker.
Råmandet börjar så smått och redan då traktorn tuffar iväg bort längs grusvägen med sin last tar oväsendet än mer rättmätig fart.

I två dagar står hela koflocken vid grinden där skilsmässan ägt rum och råmar intensivt. Det känns att det är en frustration av längtan och sorg i kören och mitt eget hjärta snörper också därvid. Men så går det ju till, något annat kan man inte förvänta sig, det vore helt orealistiskt, inser även jag, som är glad över mina kogrannar.

Idag, måndagen den 18 september, är det åter tyst i kohagen. 
Korna har gett upp om sina kalvar (Men jag undrar om de har glömt?) och har vandrat ut över betet igen och tjuren kan se fram emot en härlig kommande höst, ty nu kommer alla korna snart i brunst igen, den ena efter den andra. 

En utomhussäsong är snart över och de sista sädesärlorna försvinner också inom kort. Det blir skillnad på mat också för dem utan kotrampet i hagen. Men nästa år ses vi igen.

En flygande gök är så typisk i sin apparation; svankig rygg, graderad stjärt och vingslag som aldrig når över horisontalplanet. Omisskännlig helt enkelt.

På vägen hem ser jag en gök flyga mot söder. Den är också på väg bort. Också det ett årligt avslut.