14 oktober - Att resa ingår i konstnärsskapet

.
Att resa oförmodat, abrupt och oplanerat ingår ibland i konstnärslivet. Sålunda gav jag mig iväg igår just på det sättet. Till Edsvik i Sollentuna i Stockholms norra utkant bar det av på morgonen för återkomst redan innan kvällen mörknade, till Konsthallen och en förtida inlämning av konstverk till Höstsalongen där jag kommer att delta med endast ett verk, men i och för sig ett ganska stort sådant, så att sända per post blev inget bra alternativ.

Jag tog en chans att slippa ta helgen i anspråk för den annars reglerade och obligatoriska inlämningen under kommande lördag  och söndag, eftersom dessa dagar var inplanerade för annat som också var viktigt, genom en impulsiv telefonsignal till "Sandra", vilken okejade att jag kunde komma, trots inledande men lama protester, framför allt då jag sa att jag gör resan bums, 50 mil tur och retur per bil, vilket medförde att jag snabbt packade in verket i papper och drog iväg på momangen.

Men där, på konsthallen, fick jag ju förstås som bonus också gratis, som kommande deltagande konstnär, inträde till pågående utställningar av Marc Chagall och Bertil Vallien, och så fick jag med mig några vernissagekort hem för vidare spridning, varsågod förresten, så till sist kändes resan på allra bästa sätt värd sin möda och sitt pris ändå.
Men visst var jag lite luttrat trött när jag kom hem, fast sånt måste man bjuda på om man vill vara framme och med.

Och nu är jag det, med alltså, i den jurybedömda Höstsalongen på Edsvik Konsthall 2015, så det så.

Vernissagekort Edsvik Konsthall.

Och så alldeles nyss, mitt under ett väldigt transträck på hög höjd över Ödeshög gjorde jag en snabbvisit vid Häggestads gravfält, ännu en nödvändig liten resa, nästan i miniformat. Där finns nämligen ett gammalt jordbruksredskap i det fria, som jag brukar kalla för "hästräfsa", men jag är ju inte riktigt säker på att det verkligen är rätt benämning förstås, men i alla fall, jag behövde en referensbild av just ett sådant redskap till en akvarell jag jobbar med och den där hästräfsan har funnits i min tanke så länge, där den står så vackert invid järnåldersgravkullarnas gräsfält och laviga stenar och rostar snyggt.

Nu blev det gjort, igen tror jag, fotot är taget och kommer äntligen att användas och så blev det en liten resa ytterligare, den här gången under tusen tranor.

Indien -1. Inledning

.
Ulla och jag är hemma igen efter en nio dagars intensiv resa till Indien.

Vi besökte bland annat Delhi, Jaipur, Barathpur, Agra och Varanasi
Fråga mig inte hur det var. Jag svarar bara att det inte går att berätta om, så enkelt. Vissa delar av Indien måste nämligen upplevas på plats för att förklaras.

Resan blev till en fontän av intryck - upplevelser, färger, dofter, smaker, rikedom, elände, skratt och gråt samt religioner i salig blandning bland ett myller av människor.
Och jag kommer tids nog att återvända, också i små berättelser här i min Naturliga dagbok. Men först måste jag visst landa lite i en annan verklighet.

12 februari - Återblick, bröllopsresa till skäggmesarnas Neusiedler See

.
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.

Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".

Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.

Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel. 
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner, 

Jag plockade upp skäggmeshanen  i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag. 
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.

Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!

Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade. 
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".

En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.

Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern. 
Det är äntligen över!

1 februari - Ett litet minne dök upp

.
Tommy fyller år idag läser jag på Facebook. Han är en vän som jobbar på länsstyrelsen i Linköping och som jag egentligen endast håller tämligen gles kontakt med numera, men pliktskyldigast, som man gör med sina nätvänner, sänder jag honom en grattishälsning.

Men det är då ett minne plötsligt dyker upp, från en resa till Indien som vi gjorde tillsammans fyra kompisar för att skåda fågel. Året var 2004 och resan ställdes till Goa på västkusten och vi for också upp i bergskedjan Västra Ghats där vi lodgade tre dygn i Backwoods för att komma det vilda livet mera inpå livet.
Det finns mycket att berätta om denna resa som var alldeles fantastisk och som öppnade mina ögon för exotismen.

Tommy fyllde år just där och då, men var alltså elva år yngre än idag, jag också förresten! Han öppnade en flaska rödvin och vi satt i det sparsamt möblerade rummet och njöt av livet och mängder av nya kryssarter och upplevelser.
Eftersom vi samsades om rummet Tommy och jag kom vi varandra nära och hann samtala även om själva livet.

Indian Blue Robin

En kväll när vi kom tillbaka från en spännande exkursion där vi letat efter den oerhört svårsedda fågeln Indian Blue Robin, en övervintrare från Himalaya, och slutligen också lyckats få se den efter en hel dags ansträngningar, där vi satt timtal i vegetationen på backen, såg Tommy väldigt hemlighetsfull ut men mest ändå sammanbiten och orolig.

- Gebbe, sa han till slut efter att ha repat mod en timme. Om jag tar av mig byxor och kalsingar, kan du då ta och titta på min rumpa. Det känns som att det är något där som inte ska vara där. Det kliar och känns konstigt.

Så blev det. Tommy lade sig på magen i sängen och jag studerade honom noga.
Han var full av fästingar; små rackarns fästingar av knappnålshuvudens storlek, från låren och upp mot ryggen och på skinkorna fanns flest.

- Ser du något? frågade Tommy.

- Du är alldeles prickig av små fästingar, svarade jag. Jag hämtar en pincett och plockar. Ligg still bara!

Hela kvällen gick åt till det där, och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag plockade bort hundra små elaka parasiter. 
Men det hela gick bra till slut! Eller hur Tommy? Ytterligare elva år av liv har vi ju plussat på med.

4 juli - Skönheten och odjuret

.
Kreta

Det blev en vecka av värme och sol när det som bäst behövdes. Jag laddade mitt batteri och känner nu åter livslust och stor arbetsglädje.

Uppe på bergssluttningarna i Lefka Ori, Vita bergen, doftar det kryddigt från alla blomster och örter. Olivträden breder ut en matta över landskapet men i vinklar och gipar och längs grusiga vägkanter vimlar det av fjärilar, bin och flugor.
Ulla och jag har stannat bilen och vi vandrar en stund med alla dofterna i näsan under en brännande vit sol.

Ett tjugotal makaonfjärilar dansar omkring oss. 

Även släktingen Podaliriusfjäril, förr kallad sebramakaonfjäril, finns där men redan på håll noterar vi skillnaden dem emellan genom den senares ännu elegantare seglingsteknik, där de extra långa svansarna på bakvingarna avleder virvlar och luftmotstånd varför den kan segla utan vingslag flera meter åt gången.

Anisen står tvåmeterhög och nästan obladad. Det är på den framför allt som larverna till dessa båda arter har betat. De flesta av växtens starkdoftande delar är gnagda och kapade av fjärilslarver; om inte av bönderna i sin jakt på ouzokrydda förstås.
Så får larverna i sig av anisens skarpa ämnen som blir till koncentrerat gift i kropparna - ett försvarsmedel av god dignitet.

- Titta, säger Ulla, så orädd den här makaonfjärilen är.

Vi kan krypa tätt intill och ändå sitter fjärilen kvar lojt och svagt fladdrande i den lätta vinden. Så märkligt tycker vi båda. Det ser verkligen underligt ut.
Jag smyger helt nära med kameran och tar bilder underifrån, från bara några decimeters håll, när fjärilen sitter på en fältväddsblomma och verkar suga nektar. Inte ens då märker jag anomalin. 
Den finns där nämligen; orsaken, den fördolda, men är så väl skyddsfärgad, precis som kameleonten, genom anpassad kroppsfärg efter blomman den väntat i. 
Det tar ett dygn för förändringen har jag hört och färgen varierar efter blommans färg från vit och gul, rosa, röd, blå eller till grön.

Först när jag tar upp fjärilen från blomman i min öppna hand ser jag den - spindeln. Det är en stor rosafärgad krabbspindel, som en smärre humla, med två hornspetsar på kroppssidorna. I min näve släpper den till slut sitt dödliga grepp, bettet i fjärilens huvud, och slänger sig rakt ner i vegetationen förankrad i en kraftig tråd och försvinner innan jag hinner reagera vidare.

Klicka på bilderna för att ordentligt kunna se krabbspindeln i blomman.
Den sitter nämligen där, krabbspindeln, nästan osynlig under blomman något till vänster, färgad exakt i blommans egen färg. Med ett snabbt bett har den alldeles nyss sprutat in sitt dödliga och digestiva gift och är nu på väg att suga ur allt ur makaonfjärilens dödsdömda kropp.

Det är lätt att dra paralleller till sagans värld: hotet, maskeringen, dödligt gift - odjuret och skönheten. Jag tänker emellertid inte falla i den gropen. Vad är skönhet i så fall och vad är odjur. I naturen kvittar det lika och en rosafärgad krabbspindel är väl i så fall lika skön i betraktarens öga som en makaonfjäril. Men sagolikt spännande är det ändå att få vara med om!

27 februari - Ceder

.

Nu är det dags för mitt fjärde och sista reportage från resan till Turkiet. Efter detta måste jag börja måla på allvar för att få fram nytt material till vårens utställningar. Den här gången berättar jag om arten Ceder - ett mytomspunnet trädslag som det finns mycket mer att veta om.

Tamer guidar

- Jo, säger guiden Tamer, de turkiska pensionerna finns det mycket att säga om. Till exempel så var det tidigare så att man gick i pension efter antalet arbetsår (samma som i Grekland, min kommentar), för kvinnor efter 20 och männen efter 30 år. Det innebar att min faster bara var 38 år då hon blev pensionär. 

Men å andra sidan, fortsätter Tamer, så fick hon bara ut en femtedel av sin tidigare bruttolön och eftersom den låg på runt 6 000 kr blev det ju ingen vidare pension att tala om. Jag tror den landade på knappt 1 700 kr i månaden och sånt går ju inte allt leva på precis, vilket innebar att alla turkiska pensionärer tvingades jobba extra om det fanns en chans till det.

Men nu är det annorlunda, nu anpassar vi oss också i Turkiet efter europeiska normer och system, berättar Tamer (precis om i Grekland, min kommentar), och nu har vi en fast pensionsålder på 67 år ...

...

Bussen stånkar under tiden uppåt .. uppåt. Vår busschaufför Garlip sitter koncentrerad men mindre orolig än tidigare gånger eftersom vägbanan ovanligt nog denna mildvinter inte är isig och hal.

Vi närmar oss vägpasset i Taurusbergen mellan Antalya och Konya, vilket ligger på 1 850 meters höjd över havet och runt omkring oss reser sig bergstopparna allt högre; de högsta når över 4 000 meter.

Snön blir alltmer skinande vit och solblank. Jag spanar intensivt genom sidofönstren efter gamar och örnar, stenbockar, björnar och vargar, allt medan Tamers malande information om turkiska förutsättningar och system når mina öronsnäckor alltmer sporadiskt.

Ska han inte berätta något om allt detta som händer utanför, tänker jag och börjar bli "något" irriterad.

I bussen finns nämligen ett gäng danskar vars högsta inhemska höjd är endast en tiondel av den höjd där vi nu färdas och hur många gånger efter denna kommer jag att passera genom Taurusbergen igen, tänker jag och bestämmer till slut att det är dags att göra något. Nu! Precis nu innan jag ångrar mig och det är för sent.

- Jo Tamer! avbryter jag abrupt. Vi närmar oss precis en fantastiskt vacker cederskog på vänster sida och jag tänker berätta om den. Nu!

Jag är fascinerad av ceder alltsedan jag för första gången var i Atlasbergen i Marocko och fick se de sista resterna av en mångtusenårig cederskog högt uppe på bergssluttningarna.

Vilket vackert träd, vet jag att jag tyckte medan berbermakakerna tjattrade bland grenarna ovanför.

Cedern är ett europeisk/asiatisk trädslag varav det finns fyra goda arter:

Himalayaceder, Cedrus deodara,

Libanonceder, Cedrus libani med underarten Turkisk ceder Cedrus libani stenocoma.

Cypernceder, Cedrus brevifolia

Atlasceder, Cedrus atlantica 

Alla andra trädslag som kallas ceder, "Red cedar" med flera arter i Amerika till exempel, är inte ceder!

Alla cederarterna har en svagt brun till nästan röd ved med väldigt aromatisk lukt. Träet maldes förr till stoft som användes som malmedel och doften är så stark att den faktiskt kan förorsaka allergi. 

Av den ganska mjuka men väldigt rötbeständiga veden gör man idag blyertspennor och desinficerande skoblock. Bit gärna i en penna, dofta och smaka! Det är ceder det! (Undvik dock helst att bita i begagnade skoblock)

Historiskt var cederträ en uppskattad handelsvara runt Medelhavet, varav byggdes pampiga trähus, skepp samt gjordes inredningar och möbler till tempel och palats.

Betydelsen av ceder och cederträ kan man få en god uppfattning om genom att studera både Talmud och Koranen, och i Bibeln finns ordet ceder med inte mindre än 75 gånger.

Mest kända är nog ändå Libanons cedrar. Cederskogarna i detta gamla kulturrike vid Medelhavet har varit så omfattande och rika en gång i tiden att de fick ingå som en viktig symbol i landets flagga. Ja, så var det alltså historiskt.

Mycket negativt hände sedan. Trakterna runt Medelhavet kalhöggs med förfärande effektivitet och ackuratess och till slut återstod endast sorgliga rester av skog överhuvudtaget och cederskog av betydelse i synnerhet. Cedern utrotas faktiskt mer eller mindre.

Kotte av Atlasceder, insamlad av mig under en resa till Marocko 1992.

Cederns kottar är konformiga eller runda, beroende på art. Väldigt släta och jämna till formen. Under varje kottfjäll finns två vingade frön.

Dessa frön har man under senare år samlat in i cederarternas hemländer och ett "uppfödningsprogram" har satts i stånd både i Marocko,Turkiet och på Cypern.

Turkiet har till exempel återplanterat med ungefär 50 miljoner nya cederplantor per år de senaste decennierna.

Den svajiga historien om trädet ceder har genom åren eggat min fantasi, och det är detta som nu får mig att häva upp min stämma där i bussen och avbryta guiden Tamer nästan oartigt abrupt.

- Titta till vänster, ropar jag, har ni sett sådana fantastiska gamla cedrar! De äldsta kan var tusen år gamla eller mer. Beundra skönheten, storleken och sällsyntheten. Detta är rikedom mina vänner. Ser ni att de riktigt gamla träden, de grånade och topptillplattade har blivit nästan som magnifika bonzaiträd. Det här tillfället är unikt. Ta det nu till vara i era minnen!

25 februari - Vårblomster annorstädes

.
Bortom stängslet, avgränsat och oåtkomligt, breder Antalyas flygplats ut sig över ett enormt stort naturområde vid kusten; på ett märkligt sätt delvis görande naturen intakt och skyddad, såsom våra egna gamla skjutfält blev undantagslotter från det modernas ockupation, från utbyggnaden av femstjärniga all-inclusiv-hotell och 36 håls golfbanor och andra turismens svulstiga nymodigheter som fullkomligt väller ut också över Turkiets sydkust.

Vad är det som blommar därute, undras det i bussen då vi passerar på motorvägen. Är det vallmo? Det lyser ju alldeles blodrött!

Jag vet svaret, för vid stoppet strax innan passade jag på smita iväg för mig själv. Det var en historisk gammal stenbro som skulle beses. Här stod ett viktigt och berömt slag, meddelade guiden Tamer.

Men jag hade visst fått nog av det historiska, åtminstone för en stund, ty genom bussfönstret hade jag upptäckt en blomsteräng full av färger som lockade mig betydligt mer.
Jag vandrade snabbt iväg upp på en lerig kulle där vattnet sipprade fram i små rännilar och började där en intensiv spaning bland fibblor, veronikor, skatnävor, dödsliljor, trefärgad ärt och gul oxalis. Bosse och Agneta hakade på och tillsammans fick vi nästan en halvtimme för oss själva denna ljuvliga försommardag i en spännande, både ny och ändå välbekant, blomstermiljö.

Det var här jag fann dem, de vackra anemonerna. Så otroligt söta och sparsmakade var de att mitt sinne flög iväg högt upp i skyn och tog mig med. 
Nog har vi väl anemoner också i Sverige, både vitsippa och gulsippa är ju allmänt kända och älskade. Men de här var ändå något alldeles extra, liksom anemoner på riktigt, jag menar, så där som anemonerna man inhandlar i blomsteraffären. Men vilda!

Just här på kullen var de flesta anemonerna stämda i milda och ljusa färger; från vitt över rosa till svagt ultramarinblått. De varierade i höjd från en decimeter upp till tre och uppträdde i ganska glest och spritt bestånd.

Men i diket lite längre ned fann vi ett par röda anemoner i fuktigare och högre vegetation. De lyste djupt och klart i exotisk blodröd färg med kolsvarta fruktämnen och var så prunkande att det riktigt värkte i våra ögon. De var högre än de andra mera milt stämda exemplaren på kullen och hade som jag uppfattade det i genomsnitt större blomkorgar, så jag gissar att de var av annan sort.

Det var således tack vare denna egenutflykt, smitandet till blomsterkullen strax innan som jag nu kunde ge ett svar till alla i bussen då vi passerade flygfältets blodröda matta.

- Det är röda anemoner.

24 februari - Hemma med våren.

.
Nu är jag åter hemma efter en upplevelseresa till Turkiet; tillbaka med en rejäl vårförkylning, gruppresornas trista avigsida; två hostade och snörvlade i bussen på vägen ut genom landskapet och alla, nästan utan undantag, gjorde detsamma på vägen hem. 
Men jag kan inte hålla mig kvar i sjuksängen. Termometern ute visar på åtta grader och är på väg  mot elva. Vinden är frisk från sydväst. Jag måste bara ut en sväng och se vad som hänt med våren medan jag har varit borta.

Så nu står jag vid vägkanten utanför Stugan vid Tåkern och njuter av vårens tidiga ankomst. Står och står förresten. Jag sitter kvar i bilen med handskar och mössa på, frossig som jag är av dröjande feber, med rutan nedhissad så att jag kan höra lärkornas sång och gässens massiva kackel. De blöta åkrarna är fulla av vårliv och långt därute mot Kälkestad rastar en stor flock tofsvipor. Allt som indikerar den tidiga fågelvåren är således redan på plats och uppe på Omberg blommar den första blåsippan.

I Turkiet var det också vår eller vid kusten faktiskt redan en första känning av sommar. Tjugotvå grader varmt var det i Antalya och mandelträden slog ut under veckan vi var där och blommade för fullt i rosa eller vita skyar. Vi hade alltså en sällsynt tur med turistvädret och fick en hel vecka med blå himmel och strålande stark sol som brynte våra skinn. Även den inhemska befolkningen var överraskade och glada, åtminstone alla de som inte var bönder, ty dessa hade skäl att oroa sig för kommande torka på grund av snöbrist och tidig värme. Så noterades således även här i Turkiet en klimatförändring i det lilla.

Borta vid horistonten reste sig de mäktiga Taurusbergen över apelsinodlingarna och snart nog, under den femtio mil långa resan mot nordost, skulle vi komma att passera mellan dessa tretusen meter höga toppar i ett pass på över 1800 meter. Där var det förstås full vinter.

Vår resa var ställd mot Kapadokien, ett område mitt i Anatolien, med en märklig geologi och en spännande kultur och här var våren ungefär som hemma, men med andra och delvis främmande tecken.
Jag tänker att jag vill berätta något om upplevelserna under den här resan. Men idag blir det inte mer än detta. Nu ska jag åter hem och bädda ner mig. Men jag lovar att återkomma med några nedslag snart nog.

5 september - Mot Kavalla

.
Nu är det snart dags.
Jag åker till Grekland.

Under kommande dryga två veckor kommer jag att var borta. Jag reser till Stockholm idag för flygfärd tidigt i morgon bitti till Thessaloniki och därefter vidare med buss till Kavalla ca 15 mil öster därom.
Jag har fått ett stipendium från Svenska Tecknare, med resa och uppehälle betalt, för en vistelse på gästhemmet för kulturarbetare på Svenska Institutet där. Det ska bli oerhört spännande förstås, både att möta en del av Grekland jag tidigare aldrig har besökt och att få möjligheten att skapa nya kontakter med författare och konstnärer.
Gästhemmet har tolv platser och jag vet att alla är besatta.

Jag tänker försöka datera upp min Naturliga dagbok löpande med små skildringar av livet på plats.
Vi hörs och ses alltså!

24 april - Rapport från Bulgarien - trädsovare

.
Vännen Johan är åter i Bulgarien och forskar vidare om arten balkanflugsnappare. Han är på god väg att bli suverän expert även på denna fågel som är nära släkt med våra svartvita flugsnappare och halsbandsflugsnappare. I och med dessa studier börjar Johan få ett stabilt grepp om hela artkomplexet, och känner man Johan närmare, såsom jag gör, hade man naturligtvis inte kunnat tänka sig något annat.

Vårvintern 2011 följde jag med honom ner till Bulgarien då han skulle dit för att förbereda holkuppsättning i kustens lövskogar. En liten rapport från den spännande resan har jag lämnat tidigare i min blogg.
Länk

Ett trevligt inslag i Johans forskning vid Svarta havskusten är att han sänder mig rapporter då och då och även små delikata uppgifter, vilket jag tar som ett stort privilegium och ödmjukt tackar för.
Se t ex följande om skorpioner: 
Länk

Ett överraskande och till och med ganska besvärligt möte för Johan har det för oss främmande djuret trädsovare, Dryomis nitedula, kommit att bli. Det är en art som tillhör släktet sovmöss, av vilket vi också har en representant i Sverige, nämligen hasselmus.
Redan förra året sände Johan rapporter och bilder och önskade fakta i frågan.

Här är två bilder på trädsovarens bo med ungar som Johan har fotograferat i holkar för balkanflugsnappare.

Jag saxar ur Bjärvalls/Ullströms "Däggdjur", 1985:

Igår kom ett nytt meddelande från Johan:

"Den här lilla mördaren bara GARVAR åt mig när han just käkat upp min 7:e balkanflugsnapparhanne. Vad gör man? för eländet är fredat. 

Annars 17-18 grader. Vår med gök, grönsångare och mellanspett.

Ha det 

Johan"

Ja, vad gör man, även som forskare, mer än nödgas acceptera att naturen följer sina egna lagar och regler. Och själv skulle jag gärna vilja se en sån där trädsovare. Det tycks mig vara ett spännande och vackert litet djur och allt vet man nog inte heller om dess liv och leverne, ty Johans uppgifter tycks ju peka på ett klarare animaliskt inslag i artens kosthåll än vad som möjligen är känt sedan tidigare.

Tack Johan för spännande rapporter och fantastiska bilder!

5 oktober - Tåkern med jubileum

.
Jag har varit med länge nu vid Tåkern. Mina första steg där tog jag som tolvåring, avsläppt och ensam på Svanshals äng 1957. 
Jag var med och byggde ett fågeltorn, har ringmärkt tusentals fåglar och har idag min målarstuga alldeles vid stranden. Man kan bestämt säga att: "Jag är ett med Tåkern".

Stolpar och skyltar som sattes upp vid Tåkerns naturreservats bildande har nu, efter snart trettio år, fått betydande patina. (Precis som jag själv).

Tåkerns Naturreservat har också några år på nacken numera. 1975 bildades reservatet efter hårda förhandlingar.

I år firar Tåkernfonden 25-årsjubileum. Den kom till 1987.
Jag har haft äran att vara med i firandet på plats vid Tåkern och hos landshövding Elisabeth Nilsson på Linköpings slott så sent som i veckan, eftersom jag har gjort de två konstverk som delas ut till sponsorerna, ibland ur konungens hand samt att jag har gjort mängder av informationsmaterial till själva naturreservatet Tåkern.

Tåkernfondens ordförande, landshövdingen i Östergötland, Elisabeth Nilsson.

Fonden var en skapelse i tiden, då när statens resurser till naturreservat och skötsel av desamma började begränsas samtidigt som åtaganden och behov ständigt ökade.
Vad Tåkernfonden beträffar kom den till efter en idé från min gamle tåkernvän Christer Elderud i samarbete med den då nytillträdde och naturintresserade landshövdingen Rolf Wirtén, vilka förankrade det hela hos WWF och lyckades få kungen personligt engagerad i projektet.
Fram till 1988 fick fonden ihop ungefär 6 miljoner i sponsorpengar. Ytterligare medel har senare influtit och efter lyckad ekonomisk skötsel har Tåkernfonden idag drygt 20 miljoner i kapital trots att många miljoner har delats ut under årens lopp till skötsel och forskning. Idag är Tåkernfonden fristående.

Interiör Naturum Tåkern. Här är det Olof som berättar om Tåkern och dess olika värden för en grupp ungdomar.

Nu finns även vid det fantastiska Tåkern ett nytt fint Naturum. Det invigdes i år; det vackraste i sitt slag, utan tvekan. Och vilken succé det har blivit. Själv var jag inte alls så begeistrad från början men även jag har gett mig och hoppas nu att det går att lösa den kommande driften fortsatt lika fulländat som idag. Där ligger nog den stora utmaningen.

Från invigningen i maj fram till idag har drygt 75 000 besökare registrerats, vilket vida överstiger prognoserna Varje dag, vardag som helg, är det mängder av besökare.
Har du inte varit där så rekommenderar jag ett å det varmaste.
Även nu i november och december finns mycket att uppleva. Svanansamlingen med alla havsörnar är ett skådespel.
Det verkliga fördelen med det nya Naturum Tåkern är att besöksvärdet vid sjön numera är rejält höjt för alla eftersom Tåkern är "svår" och att man inte kan röra sig lika fritt i och vid sjön som jag kunde för 50 år sedan. Därvid vidgar området vid Glänås med Naturum Tåkern möjligheterna och utbytet väsentligt.

13 februari - Kort om Bulgarien

.
Resan till Bulgarien är över. Vi är hemma igen Johan och jag efter en knapp vecka vid Svarta havets kust. Vi reste nästan 100 mil i vår hyrbil, från Rumäniens gräns i norr till strax ner om Burgas , ganska nära Turkiet i söder.

Vi hade härliga dagar med frostmorgnar och ner till cirka fem grader kallt men där temperaturen steg till upp mot 15 grader dagtid med hjälp av solen. En god känsla av vår infann sig och solglasögon åkte fram med nödvändighet.

Vi bodde på två hotell. Dels i norr i Kamen Bryag och dels i söder strax norr om Burgas. Vår resa preciserades och planlades av vännen, ornitologen och ekoreseledaren Dimitar och jag kommer att berätta mycket mera om det hela på min resesida så snart jag får tid.

Tills dess presenterar jag några foton som aptitretare.

.

(klicka på bilderna för större format)

.

Vi ser ca 1 600 rödhalsade gäss.
..
.
.
.
.
.
.
.
Ett gäng krushuvade pelikaner under morgonpaus vid Burgas.
. .
.



Tiotusentals dvärgskarvar lyfter från sin nattplats nästan mitt i staden Burgas.
..
En mellanspett vid sitt nya bohål i ekskogen vid Albena.
.
..
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Nötväcka av balkanras.

.
.
..
.
.
.
.
.
.
Trädgårdsträdkrypare.
...
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ekstockar perforerade av skalbaggen ekbock.

.
.
.
.
.
.
.
En vacker primula signalerar vår.


.
.
.

6 februari - Bulgarien

.
Jag stänger "butiken" för en vecka och drar iväg tillsammans med Johan till Bulgarien och Svarta havskusten. Inget bad förstås - där är ännu vinter. Men förhoppningsvis några tusen rödhalsade gäss och annat smått o gott. Jag ska hämta den nya bulgariska fågelatlasen också, den som jag har gjort omslaget till.

Vi ses och hörs om en vecka igen

Gebbe
.

19 September - Höstbesök på Gotland

.

Inför den kommande vinterns arbete med tre stycken A1-skyltar till Gotlands länsstyrelse inom ramen för LIFE-projekt, åkte jag iväg på en tvådagars rekognonseringsresa i mitten av veckan som gick.

.

Dag 1

.

Anna-Lena vid en av myrarnas många martallar

På plats för att ta emot mig och leda vandringsturerna var Anna-Lena Fritz, en kunnig inventerare och biolog.
Hemma hos hennes familj fick jag också mat och husrum.
Så bra kan man ha det..

Mottagningsplatsen vid Hejnums Kallgate.

.

Vår utgångspunkt blev den nyanlagda parkeringsplatsen vid Hejnums Kallgate; inkörsporten till ett flera kvadratkilometer stort naturområde med både naturreservat, fjärilshägn och Natura 2000-område, bestående av vidsträckta kalkkärr blandat med myrar, fläckar av hed och torrare dungar av åldrig tall.

Här skall skyltarna sättas upp till våren 2011.

.

Vi vandrar över kilometervida kalkmyrar, där vattnet hela tiden går över fotknölarna.

.

Vår vandring gick över rikkärr av för oss fastlänningar enorma proportioner i fråga om artrikedom och utsträckning. Orkidéernas fruktställningar stod som spön i backen och det gjorde förresten även regnet då vi kommit halvvägs in i området.

Vi var på väg in till ett stort bestånd av guckusko.

.

Överblommad guckusko.

.

Mellan 500 till 1 000 plantor uppskattade Anna-Lena att det fanns i området.

Vi räknade frukter, endast 7 stycken, och jag fotograferade och antecknade.

En av de tre skyltarna ska nämligen presentera just guckuskon som växer här.

Dag 2

.

Vi har åkt till den södra änden av det stora naturområdet. Vi befinner oss i Bäls socken och terrängen vi ska besöka kallas Bälsalvret.

.

Bälsalvrets karaktäristika - ett flackt myrområde med kalkmärgel och uppfrysta trädrötter.

.

Blommande ängsvädd i mjukt motljus.

.

Förutom att hela Bälsalvret är ett enastående rikkärr av unik karaktär, fyllt med honungsblomster och andra orkidéer såsom luktsporrar, brudsporrar, Johannesnycklar, alpnycklar och översållat med kärrknipprot med flera andra arter, är vårt besök speciellt inriktat på en sällsynt fjäril.
.
Vi befinner oss i Väddnätfjärilens revir.

.

- I somras, berättar Anna-Lena, såg jag många exemplar flyga runt här i området.
Det är en mycket sällsynt och försvinnande art som kräver extra hänsyn. Därför har vi avsatt ett fjärilshägn inne i reservatet; ett avstängslat område, där fjärilens väl går före alla andra hänsyn och där bete är undantaget.

Vi vandrar runt i åtskilliga timmar i vatten och tuvor, längs en kraftledningsgata och kors och tvärs genom snåriga skogsdungar på spaning efter väddnätfjärilens karaktäristiska larvgömmen; en vitspunnen och vattentät kokong med larvnystan som ska övervintra.
Men hur vi än letar finner vi inget av detta.
.

Kärrknipprot i frukt

.

Kärrknipproten står mogen och havande med svällande frukter. Den är det gotländska rikkärrets verkliga karaktärsart som man finner nästan överallt.

.

.

.

.

Honungsblomster

.

Honungsblomstret borde stå brunt och fruktigt men likväl finner vi några exemplar i full sommarblom.

Vi undrar däröver..

.

.

.

.

.

En vacker häststigel.

.

Vi letar efter blodiglar i det fotsdjupa och solvarma vattnet men finner endast hästiglar..

.

.

.

.

.

..

Tömning av stövlar och kängor.

.

Anna-Lena fann strax att hon hade läck i sina stövlar och själv gick jag i kängor för bekvämlighetens skull. Priset var att mina fötter efter en hel dags vattentraskande blev skrumpna och svampiga. Men, visst var detta en ringa betalning för två så givande dagar.

.

Nu är jag mycket motiverad och inspirerad för kommande strävsamma timmar vid ritbordet.