16 januari - Att få en jätte på fall och hur lärdom går igen.

.
Häromdagen, den 12 januari, skrev jag om stormen Egons verkningar och visade en bild av ett jätteträd som fallit vid Gottorp inte långt från min Stuga vid Tåkern. Jag lovade att kolla upp vad för slags träd det handlade om, eftersom jag höll mig undan något den aktuella dagen. Men nu har jag alltså genomfört vad jag utlovat. 

Det är som jag trodde inte en ek utan istället en gammal ask som blev stormens rov. 

Redan på håll ser jag att kronans kvistar bär typiska askknoppar, de där som ser ut som rådjursklövar.

Det väldiga trädet har redan börjat huggas upp och röjning av området är startad, men det är klart att det tar tid att arbeta med så stora dimensioner och allt är därför långt ifrån färdigt.

Mycket ved att tala om blir det inte heller, den är nämligen alldeles vitrötad av svamp och man förstår lätt varför jätten kom på fall. Med en så väldig krona på spröd stam blev asken ett lätt byte och jag tror att den föll utan större åthävor och brak i den byiga stormen.

Nere mot roten är stammen alldeles uräten. Där finns nämligen ett fantastiskt myrbo och jag lyfter ut en bit, stor som en basketboll, vilken är lätt som balsaträ och med tunnätna väggar samt perforerad av hålrum och vindlande gångar.

Först tror jag att hästmyror har bott här, men så minns jag från ett besök i april 2014 hos min vän Sven Lennartsson i Mjölby, hur han visade mig ett lövträd vid Svartån där arten blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, hade byggt sitt bo och inser med ens att med det här välbyggda och tunnväggiga boet i stammens nedre del framför ögonen går artbestämningen som på räls.
(http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/04/6-april-nostalgisk-inramning-till-en.html)

Så lärde jag mig alltså något år 2014, som jag fortsättningsvis kommer att ha glädje av i mina naturstudier och dessutom förstår jag att vinden allena aldrig kan fälla ett jätteträd som detta. För sådana storverk krävs betydande insatser av både svamphyfer och gnagande insekter.

21 december - Vändpunkten

.
Det har varit en mörk höst och absolut renons på vinter.
Men nu vänder det, åtminstone ljuset, tillbaka.
Imorgon är dagen i princip något längre än idag, men det är bäst att uttrycka sig så vagt eftersom det här med horisonter, anomalier och ojämnheter kan göra att det kan tyckas stå still eller t o m ta ett ministeg bakåt så här de första dygnen efter vintersolståndet.
Men still står det aldrig. Det gör ingenting inom astronomin eller i naturen i sin helhet och allt är ju förresten relativt. Jordaxelns lutning i förhållande till solen är allt som är. Så lite kan göra så mycket; alla årstider. Märkligt!

Även idag har det varit mera höstkänsla eller t o m vårkänsla än vinterkänsla. Solen har strålat in från låg höjd och skuggorna har blivit långa och ryggen ljummen. Men mot aftonen, ungefär kl 15.00 alltså, seglade en ny mulenfront in från väster och till slut slocknade även Jupiters nålstick i öster. Och nu sitter jag här vid datorn i ateljén och rekapitulerar årets "mörkaste"dag.

Vid Stugan har ännu en alm börjat ge sig. En stor gren med vitrötad ved och kolsvart kärllager har under de senaste veckornas stormvindar knäckts och rasat rakt ner mot Kvarnstugans kökstrappa, dock utan husskador som tur är. Jäkla almsplintborre och det smittsamma virus den bär har jag lust att säga. Viruset som följer denna lilla bagge håller helt och hållet på att förändra ekologin och skogen. Finns en väg tillbaka för almen eller kommer allt som är kvar till slut bara vara busk och kratt?!
2015 kanske blir den sista sommaren med levande jättealmar vid Stugan. Detta sörjer jag i så fall redan.

Innanför ytterdörrens glas sitter en stor husfluga under övervintring. De är liksom så platta, de här vinterflugorna, och vingarna ligger tätt sammanfogade och tryckta mot kroppen.
I motljuset lyser fötternas fästblåsor alldeles vita.

Nu väntar jag på snön, nu får den gärna komma. Men prognoserna för den närmaste tiden lovar inget av den varan.
Hemma, inomhus, är allt julstädat och klart. Nu får ni alla komma hit.
Välkommen jul och hela släkten!

27 februari - Ceder

.

Nu är det dags för mitt fjärde och sista reportage från resan till Turkiet. Efter detta måste jag börja måla på allvar för att få fram nytt material till vårens utställningar. Den här gången berättar jag om arten Ceder - ett mytomspunnet trädslag som det finns mycket mer att veta om.

Tamer guidar

- Jo, säger guiden Tamer, de turkiska pensionerna finns det mycket att säga om. Till exempel så var det tidigare så att man gick i pension efter antalet arbetsår (samma som i Grekland, min kommentar), för kvinnor efter 20 och männen efter 30 år. Det innebar att min faster bara var 38 år då hon blev pensionär. 

Men å andra sidan, fortsätter Tamer, så fick hon bara ut en femtedel av sin tidigare bruttolön och eftersom den låg på runt 6 000 kr blev det ju ingen vidare pension att tala om. Jag tror den landade på knappt 1 700 kr i månaden och sånt går ju inte allt leva på precis, vilket innebar att alla turkiska pensionärer tvingades jobba extra om det fanns en chans till det.

Men nu är det annorlunda, nu anpassar vi oss också i Turkiet efter europeiska normer och system, berättar Tamer (precis om i Grekland, min kommentar), och nu har vi en fast pensionsålder på 67 år ...

...

Bussen stånkar under tiden uppåt .. uppåt. Vår busschaufför Garlip sitter koncentrerad men mindre orolig än tidigare gånger eftersom vägbanan ovanligt nog denna mildvinter inte är isig och hal.

Vi närmar oss vägpasset i Taurusbergen mellan Antalya och Konya, vilket ligger på 1 850 meters höjd över havet och runt omkring oss reser sig bergstopparna allt högre; de högsta når över 4 000 meter.

Snön blir alltmer skinande vit och solblank. Jag spanar intensivt genom sidofönstren efter gamar och örnar, stenbockar, björnar och vargar, allt medan Tamers malande information om turkiska förutsättningar och system når mina öronsnäckor alltmer sporadiskt.

Ska han inte berätta något om allt detta som händer utanför, tänker jag och börjar bli "något" irriterad.

I bussen finns nämligen ett gäng danskar vars högsta inhemska höjd är endast en tiondel av den höjd där vi nu färdas och hur många gånger efter denna kommer jag att passera genom Taurusbergen igen, tänker jag och bestämmer till slut att det är dags att göra något. Nu! Precis nu innan jag ångrar mig och det är för sent.

- Jo Tamer! avbryter jag abrupt. Vi närmar oss precis en fantastiskt vacker cederskog på vänster sida och jag tänker berätta om den. Nu!

Jag är fascinerad av ceder alltsedan jag för första gången var i Atlasbergen i Marocko och fick se de sista resterna av en mångtusenårig cederskog högt uppe på bergssluttningarna.

Vilket vackert träd, vet jag att jag tyckte medan berbermakakerna tjattrade bland grenarna ovanför.

Cedern är ett europeisk/asiatisk trädslag varav det finns fyra goda arter:

Himalayaceder, Cedrus deodara,

Libanonceder, Cedrus libani med underarten Turkisk ceder Cedrus libani stenocoma.

Cypernceder, Cedrus brevifolia

Atlasceder, Cedrus atlantica 

Alla andra trädslag som kallas ceder, "Red cedar" med flera arter i Amerika till exempel, är inte ceder!

Alla cederarterna har en svagt brun till nästan röd ved med väldigt aromatisk lukt. Träet maldes förr till stoft som användes som malmedel och doften är så stark att den faktiskt kan förorsaka allergi. 

Av den ganska mjuka men väldigt rötbeständiga veden gör man idag blyertspennor och desinficerande skoblock. Bit gärna i en penna, dofta och smaka! Det är ceder det! (Undvik dock helst att bita i begagnade skoblock)

Historiskt var cederträ en uppskattad handelsvara runt Medelhavet, varav byggdes pampiga trähus, skepp samt gjordes inredningar och möbler till tempel och palats.

Betydelsen av ceder och cederträ kan man få en god uppfattning om genom att studera både Talmud och Koranen, och i Bibeln finns ordet ceder med inte mindre än 75 gånger.

Mest kända är nog ändå Libanons cedrar. Cederskogarna i detta gamla kulturrike vid Medelhavet har varit så omfattande och rika en gång i tiden att de fick ingå som en viktig symbol i landets flagga. Ja, så var det alltså historiskt.

Mycket negativt hände sedan. Trakterna runt Medelhavet kalhöggs med förfärande effektivitet och ackuratess och till slut återstod endast sorgliga rester av skog överhuvudtaget och cederskog av betydelse i synnerhet. Cedern utrotas faktiskt mer eller mindre.

Kotte av Atlasceder, insamlad av mig under en resa till Marocko 1992.

Cederns kottar är konformiga eller runda, beroende på art. Väldigt släta och jämna till formen. Under varje kottfjäll finns två vingade frön.

Dessa frön har man under senare år samlat in i cederarternas hemländer och ett "uppfödningsprogram" har satts i stånd både i Marocko,Turkiet och på Cypern.

Turkiet har till exempel återplanterat med ungefär 50 miljoner nya cederplantor per år de senaste decennierna.

Den svajiga historien om trädet ceder har genom åren eggat min fantasi, och det är detta som nu får mig att häva upp min stämma där i bussen och avbryta guiden Tamer nästan oartigt abrupt.

- Titta till vänster, ropar jag, har ni sett sådana fantastiska gamla cedrar! De äldsta kan var tusen år gamla eller mer. Beundra skönheten, storleken och sällsyntheten. Detta är rikedom mina vänner. Ser ni att de riktigt gamla träden, de grånade och topptillplattade har blivit nästan som magnifika bonzaiträd. Det här tillfället är unikt. Ta det nu till vara i era minnen!

12 november - Besök hos en gamling i nära urskog

.
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.

Christer på plats i skogen.

Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.

Detta  berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.

"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.

Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.

Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag. 
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.

Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.

Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.

Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.

Gul rottryffel - Scleroderma citrinum

- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.

Mitt i området reser sig mäktiga urtallar. 

- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor. 
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?

Något örnbo finner vi emellertid inte. 
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.

Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt. 

- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.

- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta. 
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad. 
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.

Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.

Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget). 

En levande 365-åring, ännu i god form!

Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet. 
En tillbakablick i historien ger oss följande:

Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering. 
Hur länge sedan känns väl allt sådant? 
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade

16 januari - Vegetativ bifurkation

.
Ja inte direkt en klassisk bifurkation kanske men likväl en sorts arborelisk förgaffling har jag funnit på Omberg i grenverket hos en bok längs vägen vid kanten till Storpissans granurskogsreservat.



Två grenar som går ut från stammen har förenat sig, vuxit helt ihop, till en kraftig tredje gemensam gren, som omfångsmässigt har antagit de bådas sammanlagda volym. Det hela har blivit till en sammanhängande triangel och ser väldigt egendomligt ut.
Och trots att jag har gått här så många gånger tidigare är det först idag som jag uppmärksammar märkvärdigheten.
.