tisdag 25 februari 2014

25 februari - Vårblomster annorstädes

.
Bortom stängslet, avgränsat och oåtkomligt, breder Antalyas flygplats ut sig över ett enormt stort naturområde vid kusten; på ett märkligt sätt delvis görande naturen intakt och skyddad, såsom våra egna gamla skjutfält blev undantagslotter från det modernas ockupation, från utbyggnaden av femstjärniga all-inclusiv-hotell och 36 håls golfbanor och andra turismens svulstiga nymodigheter som fullkomligt väller ut också över Turkiets sydkust.



Vad är det som blommar därute, undras det i bussen då vi passerar på motorvägen. Är det vallmo? Det lyser ju alldeles blodrött!

Jag vet svaret, för vid stoppet strax innan passade jag på smita iväg för mig själv. Det var en historisk gammal stenbro som skulle beses. Här stod ett viktigt och berömt slag, meddelade guiden Tamer.

Men jag hade visst fått nog av det historiska, åtminstone för en stund, ty genom bussfönstret hade jag upptäckt en blomsteräng full av färger som lockade mig betydligt mer.
Jag vandrade snabbt iväg upp på en lerig kulle där vattnet sipprade fram i små rännilar och började där en intensiv spaning bland fibblor, veronikor, skatnävor, dödsliljor, trefärgad ärt och gul oxalis. Bosse och Agneta hakade på och tillsammans fick vi nästan en halvtimme för oss själva denna ljuvliga försommardag i en spännande, både ny och ändå välbekant, blomstermiljö.

Det var här jag fann dem, de vackra anemonerna. Så otroligt söta och sparsmakade var de att mitt sinne flög iväg högt upp i skyn och tog mig med. 
Nog har vi väl anemoner också i Sverige, både vitsippa och gulsippa är ju allmänt kända och älskade. Men de här var ändå något alldeles extra, liksom anemoner på riktigt, jag menar, så där som anemonerna man inhandlar i blomsteraffären. Men vilda!



Just här på kullen var de flesta anemonerna stämda i milda och ljusa färger; från vitt över rosa till svagt ultramarinblått. De varierade i höjd från en decimeter upp till tre och uppträdde i ganska glest och spritt bestånd.



Men i diket lite längre ned fann vi ett par röda anemoner i fuktigare och högre vegetation. De lyste djupt och klart i exotisk blodröd färg med kolsvarta fruktämnen och var så prunkande att det riktigt värkte i våra ögon. De var högre än de andra mera milt stämda exemplaren på kullen och hade som jag uppfattade det i genomsnitt större blomkorgar, så jag gissar att de var av annan sort.

Det var således tack vare denna egenutflykt, smitandet till blomsterkullen strax innan som jag nu kunde ge ett svar till alla i bussen då vi passerade flygfältets blodröda matta.

- Det är röda anemoner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar