18 november - Material till tidskriften "Kungsörnen"

.
Jag har just avslutat ett ideellt uppdrag och uppfyller därmed ett löfte som jag gav en fågelvän redan för något år sedan.
Jag har nämligen levererat en artikel: "Kungsörn i Ombergsbygd", text och bild, till tidskriften KUNGSÖRNEN:s nästa nummer - 2015.

På så sätt bidrar även jag till det förnäma arbete som ordförande Claes-Göran och många andra eldsjälar jämte honom gör för att förbättra kungsörnens status i landet.

Det blir en ca tre sidor lång artikel med en handfull nya örnmålningar i akvarell, även till tidskriftens 
omslag och nedan visar jag nu en av dessa.

14 oktober - Att resa ingår i konstnärsskapet

.
Att resa oförmodat, abrupt och oplanerat ingår ibland i konstnärslivet. Sålunda gav jag mig iväg igår just på det sättet. Till Edsvik i Sollentuna i Stockholms norra utkant bar det av på morgonen för återkomst redan innan kvällen mörknade, till Konsthallen och en förtida inlämning av konstverk till Höstsalongen där jag kommer att delta med endast ett verk, men i och för sig ett ganska stort sådant, så att sända per post blev inget bra alternativ.

Jag tog en chans att slippa ta helgen i anspråk för den annars reglerade och obligatoriska inlämningen under kommande lördag  och söndag, eftersom dessa dagar var inplanerade för annat som också var viktigt, genom en impulsiv telefonsignal till "Sandra", vilken okejade att jag kunde komma, trots inledande men lama protester, framför allt då jag sa att jag gör resan bums, 50 mil tur och retur per bil, vilket medförde att jag snabbt packade in verket i papper och drog iväg på momangen.

Men där, på konsthallen, fick jag ju förstås som bonus också gratis, som kommande deltagande konstnär, inträde till pågående utställningar av Marc Chagall och Bertil Vallien, och så fick jag med mig några vernissagekort hem för vidare spridning, varsågod förresten, så till sist kändes resan på allra bästa sätt värd sin möda och sitt pris ändå.
Men visst var jag lite luttrat trött när jag kom hem, fast sånt måste man bjuda på om man vill vara framme och med.

Och nu är jag det, med alltså, i den jurybedömda Höstsalongen på Edsvik Konsthall 2015, så det så.

Vernissagekort Edsvik Konsthall.

Och så alldeles nyss, mitt under ett väldigt transträck på hög höjd över Ödeshög gjorde jag en snabbvisit vid Häggestads gravfält, ännu en nödvändig liten resa, nästan i miniformat. Där finns nämligen ett gammalt jordbruksredskap i det fria, som jag brukar kalla för "hästräfsa", men jag är ju inte riktigt säker på att det verkligen är rätt benämning förstås, men i alla fall, jag behövde en referensbild av just ett sådant redskap till en akvarell jag jobbar med och den där hästräfsan har funnits i min tanke så länge, där den står så vackert invid järnåldersgravkullarnas gräsfält och laviga stenar och rostar snyggt.

Nu blev det gjort, igen tror jag, fotot är taget och kommer äntligen att användas och så blev det en liten resa ytterligare, den här gången under tusen tranor.

9 oktober - Besök i päronträdet

.

Jag är på väg
att hämta ett frostkallt päron från spaljén vid husväggen
när jag anar skuggan av en liten brun fågel som far undan.
Jag tar ett par kliv bakåt och väntar någon minut,
och då ser jag den igen.
Det är en gärdsmyg på besök,
och den kikar försiktigt fram bakom ett moget Greve Moltke
och fäster sin skarpa lilla blick på mig.

4 juni - Korpbokens sista dagar

.
Jag struntar just nu i att deppa över det usla vädret. Jag har helt enkelt inte tid att skriva om eländet men jag kommer säkert att återkomma.
Just nu har jag under en tid nämligen måst krypa in i ateljéns värme för att arbeta färdigt de återstående illustrationerna till boken KORP.

Mitt mål var först att vara färdig innan konstrundan i maj men tidsupplägget sprack och nu efter en kort tids återhämtning har jag arbetat koncentrerat och febrilt för att bli färdig innan förlaget tar semester. Den här veckans slut har fungerat som deadline.

Idag har jag två bilder kvar, de två sista av sammanlagt knappt femtio och ett drygt arbete närmar sig därmed sitt slut.

Det blir en samling korpillustrationer av olika karaktär och jag visar nedan tre exempel.
Varsågoda!

13 april - Avtryck, uttryck och intryck

.
Jag gör en återkoppling till tidigare arbete och presenterar ett resultat.
Östergötlands läns ornitologiska förenings tidskrift Vingspegeln 1/2015 har i veckan skickats ut till samtliga medlemmar och prenumeranter med mitt original på kungsfågel som omslag. Det blev väl ganska ok, kanske lite blåstick och för mycket svärta samt en aning för hård beskärning, men jag är garvad och van efter många års samarbete med tryckerier och har lärt mig att stå ut.

Omslaget

Originalet

Nu har jag precis sänt iväg nästa omslagsoriginal till tryckeriet. Beställt var en svarthuvad mås; en art som jag dessvärre aldrig såg i Roxen förra året och vilken artikeln kommer att handla om, men å andra sidan noterade jag den redan på 70-talet vid Tylön i Halland, där en individ häckade i par med en skrattmås. Därefter har jag noterat arten många gånger under mina resor söderut i Europa.

Möjligen blev min målade svarthuvade mås en aning fet, men det får gå det också.

26 mars - Arbetet "Korp" fortgår

.

Gårdagens beting är på plats. Varje dag en ny akvarellstudie, det är kravet för att planeringen av Göran Bergengrens bok "Korp" ska gå i lås med planerad utgivning i oktober 2015.
Jag känner mig dock inte stressad av detta. Det är ganska lagom takt. Men så klart, det finns ju så många andra måsten samtidigt ....

Indien - 2. Vackrast av renhållningshjonen

.

Över Taj Mahal vid Agra i Indien svävar en smutsgam. 
Den seglar fram och tillbaka över området, söker uppvindar vid tornen och murarna, svävar  fram obekymrat och liksom tyngdlöst, landar en stund på en kupol, lyfter igen och söker sig framåt. Letande. Efter vad?

Den är inte ensam bland smutsgamar här. Åtminstone två till ser jag, mörkare av ungdomlighet. Men, det är den här, den som är vitast, kontrastrikast, vackrast och äldst som jag njuter av mest. Den har ett lysande knallgult ansikte. Jag återkommer till det.

Taj Mahal är rent och fint. Det utmärker sig på ett högst annorlunda och påtagligt sätt från den allmänrådande smutsen i övriga Indien.
Själva mausoleet är nyligen tvättat skinande vitt och putsat från all koleldssvärta och koblajssot. 

I dammarna går en man och städar. Han sveper med långa tag en lång mopp i knädjupt spegelvatten för att hålla alger och smuts borta. Allt ska vara fint och vackert vid detta världens underverk

På de välklippta gräsmattorna, bland bländande rabatter av dahlior, lejongap och krassing, håller kohägrarna till. De spatserar runt på sina styltor och plockar i sig av allehanda småskräp och flugor. De är vana vid folk och är helt obekymrade om närgångna fotografer. Kohägrarna gör sin allmännytta noga och enträget, men av egna skäl.

Och över allt detta finns de bruna gladorna, ibland i hundratal, svävande över hela Indien och naturligtvis också här, vid Taj Mahal. De är generalister, renhållningshjon av rang, och de äter av det mesta från sophögarna vilka det finns så gott om överallt.

Men med Indiens övriga stora gamar, de som det fanns så många av för några decennier sedan, är det numera skralt, eller för att tala klarspråk, nästan helt kört. På vår resa till exempel såg vi inte en enda White-rumped Vulture, Longbilled Vulture, Gåsgam,Cinereous Griffon eller Red-headed Vulture. De är alla nästan helt borta. Utrotade av miljögifter. Så otroligt ledsamt!

Av Indiens alla sopätare är det emellertid smutsgamen som jag tänker på just nu. Den är effektiv i sin städiver och den har en egen preferens vad gäller födan, vilket den är alldeles ensam om.
Smutsgamen äter nämligen skit, bajs alltså, vilket förstås namnet syftar på. Den drar nytta av alla exkrementhögar som man måste stiga åt sidan för när man fotvandrar i Indien. Många av dessa skitkorvar kommer ur hundar. 
Även inom Taj Mahals muromgärdade område finns de lösa hundarna, kanske inte lika många som utanför, men ändå högst påtagligt. Sammantaget blir det något ton hundskitar på ett år på gräsmattorna i parken.

Nästan alla Indiens hundar lever fritt, utan ägare. De är loppbitna, halta och trasiga. Ofta tittar de på en med bedjande ögon. De blir till eländesdjur för oss västerlänningar som ser hunden som vår bästa vän, ty här har de faktiskt lägre rang än råttor, och sådana finns det väldigt gott om.

Smutsgamen lever inte enbart av fekalier förstås. Den är väl lika mycket opportunist som alla andra kadaver-&skräpätare och tar för sig av vad som bjuds. Men för smutsgamen är ändå exkrementätandet extra betydelsefullt.
I bajs finns nämligen gott om restprodukter från förbrukade röda blodkroppar. Däri finns ett gult färgämne, det som ger gallan dess färg. 
Detta färgämne tar smutsgamen upp i sin ämnesomsättning och återanvänder. Den skaffar sig ett ornament, en prålighet, genom att färga sitt ansikte knallgult.
Den mest lyckosamma smutsgamen är den som äter flest skitar från till exempel hundar. Den individen blir vackrast och framgångsrikast av sin art. 

19 februari - Korp, en artmonografi under arbete

.
Det blev definitivt bestämt tidigt i höstas och jag är igång på allvar med uppdraget att illustrera Göran Bergengrens nya bok med arbetsnamnet "Korp", ett åtagande jag är mycket lycklig och stolt över.

Göran har just skrivit klart alla kapitel, grundkorrekturen är gjord och jag fick manus i min hand häromdagen.
Carlssons förlag har redan börjat sätta texten men jag har våren på mig att bli färdig med bilder till drygt fyrtio kapitel.

Jag lever med och för korpar just nu, ser och hör dem överallt, antecknar, skissar, reflekterar och samlar intryck och material och lär mig oerhört mycket under resans gång. Det först tänkta och tyckta är nämligen utsatt för ständig omvärdering. Så blir det när man tränger in på djupet i ett tema.

Jag har lånat hem Görans gamla uppstoppade korp. Den hänger på väggen i ateljén, som inspiration alltid närvarande och tillsammans med klockan som tickar mot nedsläpp.

Några skisser har redan gått iväg till Stockholm, den här ovan är en av dem, men det mesta återstår och jag reviderar löpande.

Boksläpp blir det nog till hösten.
Jag njuter av arbetet och trivs med livet.

12 februari - Återblick, bröllopsresa till skäggmesarnas Neusiedler See

.
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.

Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".

Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.

Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel. 
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner, 

Jag plockade upp skäggmeshanen  i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag. 
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.

Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!

Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade. 
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".

En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.

Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern. 
Det är äntligen över!

10 februari - Tidigt vårtecken

.
Rapport om tofsvipor i Skåne och lärksträck mot norr över Skagen. Av erfarenhet vet jag att det då aldrig dröjer mer än någon dag eller så tills vårtecknen dyker ner från himlen också i Tåkernbygden.

Men idag får vi nöja oss med grågässens tidiga ankomst. Långt ute över Väversunda vass, där skördemaskinen vankar fram, kommer ett gäng insträckande från söder.
Det är redan så dags! 

19 januari - Riktiga ägg

.

Ägg när de är som bäst. En kartong av blandad kulört från vännen Göran. 

- De där riktigt rödbruna och gärna med prickar är grå maran, säger han, och de där vitaktiga kan ibland ha en väldigt ljus gula, men tro inte att de är av sämre kvalitet, det är bara genetiskt. De får alla mycket kål att äta.

I går kväll blev det stekta ägg på mackan. Mums!