9 oktober - Nobelabstinens

.
Det känns egentligen bra. Det är skönt på många sätt att mitt Nobelengagemang är över. Det var tre fantastiska år 2010-2012 och de betydde mycket för mig. På dem kan jag leva länge.

Just de här dagarna, de två första veckorna i oktober, var det som mest spännande och nervöst.
Jag hade ackreditering till Vetenskapsakademien att finnas med på plats när nobelprisen tillkännagavs. 
Mina tankar rusade åt olika håll; vad för slag och hur många pristagare, passar mina idéer till konstverk, måste jag tänka om ....och bråttom är det. 

Porträtterad bland porträtten. (foto - Karin Björkman)

Senast runt den 20 oktober behöver kalligrafen ha färg- och pappersprover och kopior på verken till handa för sitt arbete, med brev och på riktigt, och eftersom hon är bosatt i Österrike och posten dit tar ett par dagar på sig, är uppdraget nästan omöjligt stressat. 

2012 var värst tidspressat. Då gällde uppdraget att göra konstverk till två pristagare i ekonomi och tillkännagivandet var först den 13 oktober och därmed var det mindre än en vecka kvar för mitt slutgiltiga arbete. Nervöst var bara förnamnet. Av den anledningen lägger man ekonomipriset sist i det treåriga uppdraget, för en då möjligen något mera rutinerad konstnär.

Många konstnärer har nämligen genom åren drabbats av stora skälvan och någon gång har det faktiskt hänt att man har tvingats utse en ny konstnär med kort varsel som ersättare för en som drabbats av förlamande prestationsångest och misslyckats. 
Det första året 2010, insåg inte heller jag riktigt problemets natur, utan sköt processen framför mig tills jag plötsligt stod där med någon vecka kvar och förkastade alla tidigare tänkta idéer och skisser och fick börja om på nytt.

Dagen för tillkännagivande samlas mängder av människor i den stora vackra salen, den med alla porträtten av Vetenskapsakademiens ständiga sekreterare och dignitärer. 
Stämningen är förväntansfull och laddad, med media från hela världen på plats, ivriga japaner, coola Victoria Dyring från SVT, koncentrerade kameramän, soundcheckande reportrar och nervöst plockande akademiledamöter och så akademisekreteraren Clarie, min dåvarande egen mentor, som är den som skall skapa den första kontakten med pristagarna inför den obligatoriska första intervjun i direktsändning, pilande runt som en "skållad råtta" mellan sammanträdesrum och samlingssal.

Så kommer de in till podiet, ständige sekreteraren Staffan Normark harklar i mikrofonen ...
"Nobelprisen i fysik går i år till ...."

Mitt möte med en av de tre nobelpristagarna i fysik 2011 - Saul Perlmutter.

2011 gjorde jag tre akvareller till tre fysikpristagare. Det handlade om astronomi, om att mäta avstånd i rymdens oändlighet till tid och rum med hjälp av på gränsen till evigt avlägsna supernovor. 
Jag träffade alla tre pristagarna personligen och fick åtnjuta den fantastiska händelsen att få en del av det hela förklarat direkt för mig. Så otroligt privilegierat känns sådant idag, med den distans jag nu har, att jag nästan inte fattar att det faktiskt har ägt rum på riktigt.
Nedan Konstverket och min motivation i Nobeldiplomet till Saul Perlmutter i Fysik 2011

Nobelpriset i Fysik

Saul Perlmutter

Ombergs röda granitklippa lutar sig ut över Vätterns kalla vatten,

stöttar och stöttas.

Reser sig mäktigt mot rymdens oändlighet,

sträcker sig efter supernovans dagsländeblixt.

Ett husrum för den vindsnabba falkens gömda bo.

Ett vilorum för skapande själar.

Min drömplats på jorden. 

Gebbe Björkman

konstnär

Igår tillkännagavs årets fysikpris, även det med en aning av astronomi i bottnen: Higgspartikelns uppfinnare: Peter Higgs och Francois Englert, självklart och väntat, men samtidigt olyckligt mycket smolk i bägaren eftersom Higgspartikelns upptäckare CERN-institutet med sin LHC-maskin, inte fick vara med. Detta kommer förvisso att ge eko framöver i vetenskapens mediala annaler, men det är ju å andra sidan inte något nytt. Sådant händer i princip varje år i denna grannlaga nominering.

Inför Nobelbanketten är Ulla och jag tidigt på plats.

I år behöver jag inte bry mig mer än så, jag kan koppla av men jag vet precis hur de känner sig, mina efterträdande konstnärer, som just nu svettas och våndas med sitt viktiga och oåterkalleliga värv. 
Idag väntar kemipriset. Nya utmaningar!

Och lite abstinens har jag allt ändå, det måste nog erkännas, och med Nobelfester är det väl för evigt över för min del.