Besöket med barnbarnen på Busfabriken i Linköping gav extra näring åt mitt naturintresse och berikade min kunskapsbank häromdagen. Vid staketet till parkeringen, alldeles bakom bilen, hittade jag nämligen en vitblommande klöver som brydde min hjärna och nyfikenhet en smula.
Vilken reslig vitklöver, tänkte jag först, vilken ovanlig vithet för alsikeklöver, tänkte jag sedan och slutligen konstaterade jag:
- Men nej! Det är ju faktiskt en rödklöver. En vitblommande. En albino!
Runt det här exemplaret reste sig vanligt färgade rödklöver i mängd och det var bara den här som bröt mönstret.
I naturen är det inte ovanligt med vita varianter av rött och blått blommande växter. Det händer nästan med alla arter - blåsippa och blåklocka är kända exempel, men med rödklöver är det första gången för mig.
Jag skrev albino här ovan, men egentligen är detta felaktigt, ty albinism handlar om avsaknad av pigmentet melanin inom djurvärlden.
När det kommer till växter handlar det hela om en naturlig variation av de pigment som ger blått och rött.
Då ett dominerande mönster bryts reagerar vi ofta direkt, och med vita varianter av normalt röda och blåa blommor, är det med överraskning och lycka, ty vi tycker sådana individer blir extra vackra, bara för att de är annorlunda.
Jag kände således stor glädje i mitt fynd av en vit rödklöver bland alla de vanliga rosa och just därför blev detta kåserande i min Naturliga dagbok till. Annars hade det förstås knappast blivit av.
Skulle jag någon gång finna en vitblommande maskros till exempel, vore detta av en helt annan dignitet; det kommer nämligen knappast att ske, ty vita blommor hos normalt gulblommande växter förekommer inte alls, vad jag känner till, här verkar det finnas en oöverstiglig gräns, en absolut biologisk spärr, och sånt är ju också spännande att relatera till i ett skriveri som detta.
Inlägg
Tack för ännu en biologilektion.
SvaraRaderaJag vänder mig nu till fågelvärlden med en fråga, nämligen den varför Rödhakarna sjunger på hösten/vintern?
Här på ön håller de konsert dagligen, runt om i träden. De sitter högt, precis som deras revirsång inför häckningen på våren. Både hanar och honor sjunger, har jag lärt mig, men mest är det givetvis hanarna som låter höra sin silverklingande stämma. Det finns väl ingen fågel som är så studerad som just Rödhaken, främst i England, där den måste betraktas som nationalfågel, eller?
Men är deras nu pågående sång en revirsång, för att hävda ett födorevir, i så fall?
Vi har minst en " Robin" här på vintern, som vi matar med hampafrön.
Ett svar, tack, magistern.
Annars är hösten ovanligt varm här på ön. Gräsmattan behöver snart klippas igen, detta trots att den klipptes för mindre än två veckor sedan.
Ölandsvännerna
Rödhaken är en känd vintersångare - kanske inte så mycket här som i Mellaneuropa och i Storbritannien. Den är ju t o m Englands vinterfågel nr 1 på allehanda julkort och julpapper (ersätter totalt domherren).Det mesta av denna utmärkelse beror också på dess härliga och energiska vintersång.
SvaraRaderaOch visst är det så, som du funderar, att rödhaken är beroende av ett fast vinterrevir som den försvarar intensivt med sång och uppvisning.
Här hemma i Östergötland är sång av rödhake däremot sällsynt, mest därför att de faktiskt inte behöver. det är så glest med övervintrande individer, och det gäller att spara på energin och resurserna.
Det finns två paralleller till rödhaken som vintersjungande tätting, som jag känner till så här på rak arm:
Strömstare och gärdsmyg - båda med fasta vinterrevir.
Men det där känner du ju till, det vet jag.
hälsar
Gebbe