3 oktober - Kom igen nu svenska folk - naturen kallar!

Länge har det sagts att det svenska folket äger ett stort naturintresse. Närheten till en rik och varierad natur tillsammans med vår hävdvunna allemansrätt samt våra, sedan lång tid, allmänt goda levnadsvillkor har utgjort förutsättningarna för detta engagemang. Nu känns det emellertid som att allt detta i grunden håller på att ändras och det sker snabbt. Det verkar som att naturintresset fjärmar sig i det moderna samhället. Vem har tid och ork att bry sig i en alltmer urbaniserad värld av diversitet och ökande oro av arbetslöshet och ekonomiska hot.

Statsapparaten själv är inte undantagen denna process. Den är också barn av sin tid. De styrande politikerna är en projektion av svenska folkets vilja och när naturfrågorna minskar i allmänhetens prioriteringslista minskar självklart utfallet också högre upp i systemet. Det som överraskar och skrämmer mig mest är det systemskifte som är på gång i beslutsprocessen om naturfrågorna i landet. En vilja att styra makten över naturfrågorna mot regionala och lokala nivåer, ofta mer liberala och opportunistiska sådana, samt att tilldela naturvårdsverket en snävare budget och därmed mindre att säga till om kan ses i regeringens vilja och handlande. På detta ser de flesta naturintresserade, och samtliga natur- och miljöorganisationer med stor oro.

Låt mig ge fyra exempel.

Strandskyddet.

Naturvårdsverket har via Länsstyrelserna haft makten i frågan. Regeringen vill nu alltmer överföra denna till regional och framför allt lokal nivå.

Det har aldrig varit ett självändamål med strandskydd. Det har funnits där för att bevara natur, miljö och tillgänglighet. Länsstyrelserna har en kompetens och ett övergripande ansvar som en kommun aldrig kan uppnå och är således en viktig och behövlig instans för att bromsa oansvariga exploateringar som kan hota ovan nämnda allmänna intressen. Man hör ofta i kommunal debatt att länsstyrelsen är en bromskloss. Javisst, menar jag, som tur är! Länsstyrelsen har nämligen den övergripande kunskapen om vad som är värt att bevara och försvara.

Nedläggningen av projektet Nationalnyckeln.

Hittills har 15 fantastiska bokverk utkommit under en ambitiös målsättning att dokumentera och presentera Sveriges arter av växter och djur i bokform. Det är ett, för hela världen, unikt projekt av enastående värde.

Nu är det emellertid slut med bokutgivningen. Regeringen har beslutat sig för att lägga ner projektet trots protester från alla naturvetare och prenumeranter. En kostsam skandal för en futtig besparing är vad det är, och skamligt mot alla inblandade parter. Skralt har de varit med protester också. 

Synen på våra fem stora rovdjur.

Att vargfrågan har polariserat människor i vårt land är mer än känt, nästan ett "understatement". Ytterligheterna skrämmer även mig, precis som all övrig fundamentalism, men även här måste det väl ändå kunna erkännas att naturvårdsverket torde stå för kompetensen när det gäller att lägga ett lägsta tak för en livskraftig vargpopulation. Andra sidor av frågan måste förstås beaktas, det tycker också jag, men att regeringens tillsatta utredare föreslår en annan, ny lägstanivå för en livskraftig vargstam är på gränsen till förnekelse.

Mindre känt är att stammen av en annan av våra fem stora, kungsörnen, också är på uppe på dagordningen. Kungsörnen har ökat i landets södra delar men minskat i norr, p g a tjuvjakt. Nu föreslås  i en ny utredning att arten ska kunna reduceras kraftigt. Skulle så ske vore det en stor skandal för Sverige i naturvårdshänseende över hela världen.

Från dagens beslutade nivå om 600 par föreslår utredaren 150 par som lägsta nivå. Från de drygt tvåhundra paren som finns i landet varav endast 158 lyckades med häckningen 2012 skulle det teoretiskt kunna beslutas om att skjuta bort ett 50-tal värdefulla örnpar. Siffror kan vändas fram och tillbaka men att vrida tillbaka livsförutsättningar för denna pampiga fågelart på dylikt sätt vore inget mindre än en stor skandal.

Jaktfrågorna.

Sätt inte bocken som trädgårdsmästare är ett känt uttryck, men det är precis vad regeringen önskar när det gäller makten över jaktfrågorna i vårt land.

Man är uppenbarligen inte nöjd med Naturvårdsverket och deras beslut, läs: hur kompetensen tar sig uttryck. Ursprunget är säkert vargfrågan, se ovan, där statsmakten har haft en vidare syn på problemet och varit missnöjt med de lägstanivåer som verket lagt.

Att en utredning, som jag hörde i radion igår, därför föreslår att överföra jaktfrågorna till ett nytt organ och frånta Naturvårdsverket hanteringen är ett medvetet steg att minska även opponenta gruppers insyn och delaktighet i jakthanteringen samt ett misstroende mot Naturvårdsverkets kompetens och kunnande.

Kan anledningen möjligen vara att en majoritet av Sveriges riksdags ledamöter innehar jägarexamen, delvis anordnad av Svenska Jägarförbundet, som en subventionerad gest? Inget skulle förvåna mig mindre. 

Jakten är bara ett av många särintressen runt vår natur. Det finns mängder med organisationer som äger jaktfrågan lika mycket som jägarna och jägarna är definitivt heller inte i majoritet bland befolkningen. Att i en utredning föreslå en ny organisation, förmodligen jägarstyrd, eller för den skull inskränkt kommunalt och regionalt agerande, att handha jakten vore som att – ”sätta bocken som trädgårdsmästare”

Avslutningsvis. Nu vill jag se lite engagemang från svenska folkets sida. Lever vårt välbekanta naturintresse också i dagens verklighet så är det hög tid att visa lite vilja, medvetenhet och oppositionslusta. Det pågår en kamp nämligen, om makten över naturen och jag vill vara med och kämpa på barrikaden för naturens rätt att stå på ”egna ben” med understöd av oss moderna människor i landet.

Gebbe Björkman