22 oktober - Gråväder

.
Kajorna kör slalom i vindarna framför bilen när jag åker vägen, som inte längre är Riksväg 50, mot Omberg och Tåkern, på väg till Stugan med åtta säckar löv som Ulla har räfsat ihop i vår trädgård. Jag har inte kunnat, ryggen har bromsat, men stoppa in i bilen och lasta skottkärran därefter för lokal transport bort till snokarnas komposthög, vilken jag underhåller kontinuerligt, det orkar jag precis lagom.

Regnet kommer och går. Omberg är inbäddat i vertikala dimmor men vid bergets södra ände, vid Alvastra, anar jag ljuset över Vättern.

Grågäss kommer i skränande flockar över alarna vid kanalen, då jag halkar ut på ringmärkningsspången. För övrigt är här tyst och stilla. Nätstolparna får stå kvar över vintern men ringmärkningen är över för i år. Det doftar tjära från ekorna och doften lägger ett stringent spår bakåt i tiden till barndomens skidvallning i hyreshusets källare och ålhommorna på Stora Askö i Loftahammar; både och alltså och egentligen ännu mer därtill, ty tjära har en märklig förmåga att skapa länkar till barndomsminnen.

Vassen är mögelbrun och blöt och vipporna hänger som disktrasor. Men det är högre upp det, tittar jag bara rakt fram ser jag rätt in i höstvassens mysterium; ett lodrätt virrvarr utan möjlighet till skärpa. Höstvass i slutet av oktober och i novembers månadsmörker är inte vacker på nära håll, bara på avstånd.
Och någonstans långt därborta hör jag skäggmesar, men knappt, egentligen så svagt, att ljudet lika gärna kan sitta i örat. 

Jag tittar ut över Renstad mad, mot öster, bort mot alridån där vassen höjer sig över den rödbruna starren, och ser en liten plump i himlen. Dryga två meter är den där lilla pricken mellan vingspetsarna i verkligheten, men så här, på långt håll, måste man känna till jizzen för att veta att detta är en havsörn.

I almkrattet vid Kvarnstugan söker jag upp jätteäggsvamparnas överjästa bollar som har börjat rulla iväg från sin födelseort. Två håller dock ännu fast i backen, tätt ihop, stora som fotbollar, grånande och möglande faller de sakta sönder i fragment som försvinner i höstlövsmattan och senare, efter snön, kommer knappast något att finnas kvar för den som inte redan visste.

Vägen hem går som ofta över Gottorp. Två blå kärrhökar lyfter framför bilen. En gammal blåvit hane med kolsvarta vingspetsar försvinner innan jag hinner reagera medan en ungfågel, gråsvart i det dystra vädret, men med kritvit övergump som blixtrar, hänger länge framför vindrutan utan att förstå sitt problem.

Mellan Kälkestad - Dagsmosse och Broby rastar mängder av sädgäss. Nu är de äntligen här. Det är lång håll och nästan alla går på mörka plöjen. Jag försöker räkna, något så när i alla fall, men får ge upp noggrannheten och göra en uppskattning istället,som landar på ungefär 6 000 fåglar.