Det verkar finnas en viss förkärlek för att blomma gult om hösten. Åtminstone är det detta jag får för mig när jag efter mitt stela ryggonda äntligen lyckas ta mig till ateljén idag och på gräsmattan återfinner en växt som jag inte har sett sedan förra sommaren.
Det handlar om ett vackert blomster som heter Småhaverrot, Tragopogon pratensis minor, som enligt floran ännu inte är nominerad till egen art utan angiven som en variant av den betydligt allmännare Ängshaverroten, vilken blommar under högsommarens förmiddagar.
Jag skrev om den då, förra året, (länk) och dagen därpå var den tyvärr redan bortklippt för att inte återfinnas förrän idag, när jag faktiskt hittar två blommande exemplar.
Den är tydligen mera höstlig i sitt uppträdande, spenslig och lågvuxen samt med holkfjäll som är betydligt längre än de gula kronbladen. Jag känner mig väldigt glad åt återkomsten och nu vill jag försöka se till att den får överleva genom att möjligen hägna in den.
När jag nu ändå stapplar runt där på ateljétomten med kameran i hand passar jag på att dokumentera andra blomster som jag finner. Det tycks mig som att gult är färgen för årstiden. Av andra kulörer är det sämre; rosa finns visserligen i en sen rödklöver men med rött och blått är det ute medan lite vitt av Bellis blinkar till ibland.
Gatkamomill
Korsört
Rotfibbla
Skogssallat
Svinmolke
Det blev väl en trevlig bukett gula höstblommor.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar