Jag är precis återkommen från ett intressant besök på Väderstad industri, störst i landet på jordbruksredskap, när det ringer på ateljédörren.
Där står Thomas Halle och undrar över en fågel han just har sett. Han visar mig bilder och video i mobilen.
- Det är en stork, säger jag.
- Ja, jag trodde det, svarar han, men för säkerhets skull ville jag att du skulle få se.
- Jag åker dit direkt och kollar, säger jag, tar med mig kameran, låser ateljén och konstaterar att jag visst är utan bil.
- Äh, vi kan åka tillbaka en sväng igen, i min bil, erbjuder Tomas. Det tar inte så lång tid.
Vid Rök spetar storken fortfarande omkring på några höstsådda vetefält.
Vi kör in på en liten grusväg och kommer den ganska nära då den tämligen obekymrat födosöker med stor koncentration.
Ideligen finner den något ätbart, som fångas med näbben, kastas upp i luften och sväljs med en liten knyck på huvudet.
Jag förstår att det är daggmask, som ännu är uppe vid markytan i stor mängd tack vare novembers bestående mildväder, som den käkar med god aptit.
- Än så länge går det säkert bra för den här ungstorken även om den är ensam, berättar jag, men med vinterkylan kommer nog problemen att bli oöverstigliga och den går troligen döden till mötes när maten så småningom sinar och flyttningsdriften är ett sen länge passerat stadium.
Jag tror mig förstå att det här är den individ som alltsedan september månad råkade bli ensam kvar ur den drygt 100 exemplar stora ungfågelsflock som släpptes från avelsanläggningen vid Höör i Skåne och som först sträckte norrut mot Sörmland och Östergötland innan näbbarna slutligen vändes i rätt riktning mot söder.
Den har setts traska omkring lite här och där i östgötabygden, och den är tidigare fotograferad och dokumenterad i trakterna av både Linköping och Mjölby.
Den är en riktig följetong, säger jag och tackar Thomas för både information och kommunikation.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar