Ibland är det nödvändigt att slänga skräp. För drygt ett år sedan städade jag undan mängder av potentiell skit ur en något vattenskadad ateljé (länk till skriveri). Med viss bävan den gången men mest med befriande lättnad passade jag också på att då göra mig av med gamla osålda och ur minnet förträngda verk genom att knacka glas, bryta sönder ramar samt sätta kniven i dukar och papper vid återvinningens containrar, där många passerande undrade vad i hela friden jag gjorde med min konst.
"Det är bara gammalt skräp", var mitt svar.
Nu är det dags igen men inte hos mig den här gången.
Vi är ett gäng kompisar som påbörjat en tung och omfattande sanering av ett dödsbo som Tåkerns fältstation fått ta hand. Bland all bråte och smuts finns också tavlor och böcker och under det tämligen osmakliga arbetet tar jag hand om just detta genom att fylla på brasan som brinner på gårdsplanen med omöjliga verk av "konst och litteratur"
Som tröst kan jag med fog säga att det inte finns något värde alls i det som går upp i rök, endast gammal hederlig så kallad hötorgskonst av känd sort och böcker som varje loppisbod har mer än nog av. Jo, jag har noga kollat allt!
Jag kanske till och med kan utmana genom att säga att jag faktiskt utför en kulturgärning där vid brasan i skymningen. Lågorna är vackra och elden värmer i kvällens gråa fukt.
Livet är förgängligt, ibland även kultur.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar