18 november - Ett minne från Indonesien

.

Vid dikeskanten längs Tapan Road på Sumatra för jag anteckningar i min skissbok år 2007. 
foto Tommy Ek.

Ulla och jag satt och tittade på en naturfilm från Indonesien igår kväll. Det var nog på Kunskapskanalen, den "bästa" kanalen, som man visade en film om en engagerad fransmans arbete med att återföra djur från fångenskap till frihet, den här gången framför allt sorgligt burhållna "Malajbjörnar".

Det var en stark film med mycket sorgkant som visade problemet med den snabba naturförstörelsen i form av nedhuggen regnskog och artutdöende.
Om filmen var från Borneo eller Sumatra missade jag men en av dessa platser var det, eftersom orangutanger fanns på plats.

Så här ser regnskogsskövlingen ut på Borneo och på Sumatra är det nästan än värre. Det har gått och går fortsatt fruktansvärt snabbt utför. Vad är det vi människor håller på med egentligen!?

I samband med filmen bestämde vi oss, Ulla och jag, för att på allvar ta ett eget ansvar för det här med palmoljeproblemet, som är den största orsaken till skogsskövlingen i Indonesien just nu. Fortsättningsvis gäller det att titta på varuetiketter för att så gott som möjligt undvika vårt bidrag till eländet. 
Alltså, redan till kaffet kollade vi de nyinköpta pepparkakorna och fann glädjande nog detta:

Ett grönt litet märke på burken - "Nu utan palmolja!" 
Hurra va bra! Det börjar uppenbarligen hända lite nu, och vi kunde med bättre samvete och smak fortsätta vårt njutande. Tänk på det här  - du också!

Nåväl. Det där med minnet då? Jo det gäller just björnarna och så här var det:

Under vårt besök 2007 vid Way Kambas på Sydöstra Sumatra åkte vi hem till campen från en dag i djungeln, i två fordon längs en smal grusväg i mörkret. Jag satt i den bakre bilen när den framför stannade tvärt och blev stående nästan fem minuter. Vi fick order av vår guide att bli kvar sittande. 
När vi kom hem undrade vi förstås vad som hänt och med nästan lite skamkänsla i blicken berättade vännerna i den främre bilen att en "Sun Bear", malajbjörn, en hona med unge, stod mitt på vägen och blockerade framfarten. Hon hade t o m gått fram till bilen och börjat tugga på kofångaren.
Vi där bak fick aldrig någon chans att uppleva detta i beckmörkret. Vi missade hela grejen, till en otröstlig grämelse.

I den skildring av resan till Indonesien som jag gjorde för min hemsida, länk (bläddra ner till resa nr 23), dristade jag mig ändå till att göra en akvarell av en "Sun Bear", som jag alltså aldrig såg. Än idag sitter den missade upplevelsen som en liten tagg i mitt hjärta och den började värka igen igår kväll av förståeliga skäl.