Det är en riktigt grå novemberdag. Vind finns inte, dimma och duggregn ligger tätt mot backen och endast knaperljus silar ner genom det täta molntäcket till mörka jordar och umbrafärgad vegetation.
Jag färdas genom Tåkernlandskapet med blå säckar i bilen, fyllda med pinnar från körsbär, plommon och buskar från trädgården. Detta blir till kompost för snokar och min hög där nere växer till för varje säsong.
Mellan Gottorp och Stugan går en ensam gås. Den vaggar bort från mig ansträngt och långsamt och jag tänker att den säkert är skadskjuten. Jag studerar den i kikaren och finner att det är en ung bläsgås och då känns det hela ännu mera ledsamt eftersom bläsgäss utgör undantag i den här bygdens gåsflockar och dessutom är fredade från jakt.
Från Ramstads åkrar kör Bo in lass efter lass med skördade rotfrukter. Här på stora arealer av svart jord odlar han mängder av rödbetor, morötter och potatis men den här gången tror jag bestämt att det är palsternackor, en hel vagnslast full. Lite mer än från egen täppa.
Hans på Holmen är ute och går i betet ner mot sjön. Han spanar hela tiden nedåt men stannar upp och kommer fram till staketet.
- Vad gör du? undrar jag.
- Letar efter hästskor, svarar han. Jag har hittat ett par så här små skor tidigare, måttar han, och den äldsta var nog en fyrahundra år gammal, du vet från "Djurgårdstiden", hägnaden gick ju just här, ja, du vet väl att vi står på själva banken, fortsätter han.
Fast egentligen är jag just nu ute efter några rostiga gamla märlor som jag kan använda till det hela. Det ska bli en present nämligen, till mitt hästtokiga flickebarnbarn. Jag har sågat till fina björkplankor att fästa allt i och så småningom kommer hon nog att förstå att uppskatta mitt hantverksförsök.
En varfågel lyfter ur Väversunda mad. Skönt, tänker jag, du är tillbaka igen. Välkommen, vi ses igen!
På vägen hemåt börjar eftermiddagen mörkna redan kl 15 och Omberg reser sig som en sepiagrå mur längs min högra sida.
Det ska bli skönt att komma hem. Det är en av fördelarna med månaden, att kunna kura inomhus.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar