tisdag 6 november 2018

6 november - Naturlig återkoppling

.
Jag läser igenkännande artikeln, två helsidor i går i Corren, författad av naturvetaren Roland Johansson för multipublicering i dagspressen över hela landet, om ett av klimatförändringens följdproblem; det om att stigande temperaturer driver jordens arter mot sina extremer, eller "mot stupet" som rubriken lyder.


Läs gärna hela artikeln genom att förstora bilden ovan. (Faksimil ur Corren 5 november 2018).

Artikeln handlar mera precist om artsammansättningen av fåglar i höjdled i Sydamerika, den som kan upplevas också i svensk fjällvärld, men ändå mera tydligt ses i tropiska trakter.


Tommy Ek under vår lilla lunchutflykt i djungeln vid Way Kambas på Sumatra. Vi passade på när de andra i gänget tog en siesta.
Notera för övrigt de fantastiska s k plankrötterna på detta mäktiga djungelträd. (Liknande stora katedralers strävpelare, för stadgans skull.)

Jag minns mitt besök i Indonesien för några år sedan, hur Tommy Ek och jag efter en vandring första dagen i låglandsterrängen vid Way Kambas på sydöstra Sumatra, väldigt osäkra förstås över alla fåglar vi upplevde för första gången i våra liv, ändå rapporterade en observation av Long-tailed Sibia vid kvällens artsammanställning.


Under siestan.

Men Göran Petersson, som var vår ledare sade bestämt ifrån.

"Omöjligt. Den arten finns inte på den här höjden".

Och så berättade han om den för tropiska trakter så typiska fördelningen av arter kopplad till höjden över havet, en företeelse som jag då inte hade någon större erfarenhet av.

"Vi kommer att få se Long-tailed Sibia senare", sa Göran, "på högre höjd. Skillnaderna i biotop och artsammansättning kan nämligen vara betydliga med endast hundra meters mellanrum eller ibland t o m på tiotals meter när. Ni får snart se", lovade han.


Och mycket riktigt. Vi fick se Long-tailed Sibia senare och jag lärde mig något nytt.


Long-tailed Sibia, akvarell av undertecknad.

Den naturliga återkoppling jag erfar när jag läser artikeln i dagens Corren känns mycket tillfredställande. Jag vet och förstår och inser samtidigt kanske mer än de flesta också allvaret i situationen som beskrivs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar