Det är skrämmande enformigt på vissa partier av min Östgötaslätt, ett monokulturens paradis utan ett enda träd, dike, häck eller buske i blickfånget.
Här borde man göra flera förändringar för mångformighet och mångfald. Varenda litet steg åt rätt håll skulle vara viktigt och riktigt. Ett återöppnat dike, en nyplanterad häck, obrukade remsor och "lärkrutor", en buskrad eller några träd samt ökad variation av odlingsytornas storlek och sammansättning skulle kunna göra underverk för den biologiska mångfalden.
Östgötskt premierings-jordbruk. Vari ligger skillnaden om man jämför detta med Borneos så omdiskuterade oljepalmsplantager kan man med rätta fråga sig.
Rationalisering har alltid setts som nödvändig och viktig i omställningen av svenskt jordbruk för ökad produktion och konsumtion men har väl ändå ibland nått vägs ände i ett landskap som ovan. Här finns inte plats för något alternativt liv och enligt modernt vetenskapligt kunnande är detta väldigt hotande även för vår egen, mänsklighetens, framtid.
Jag tror inte på tesen som menar att vi ska rationalisera maximalt i områden med bäst förutsättningar och låta andra, mindre optimala jordar stå för mångfalden. Det är den metod som idag förespråkas både av dagens moderna jord- och skogsbruk både politiskt och tjänstmannamässigt.
Vi behöver ett nytt synsätt, menar jag, där vi underlättar för den biologiska mångfalden så mycket som möjligt överallt.
"Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv". Nu är det dags att ta tag också i Östgötaslätten innan den sista lärkan sjungit färdigt för gott.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar