Vinden sliter i knäckepilens mjuka årsskott.
Regnmolnen vandrar in och ut ur landskapet, alltid i riktning mot öster.
Jag målar olja på altanen vid Stugan - förstås - och har tänt i vedspiseln inne för första gången på säsongen för att då och då värma mig en smula.
Det är tyst och tomt. Det är aning av höst, bara femton grader.
Enstaka trollsländor jagar i gläntan över betet där korna går med sina kalvar som den stora kulliga tjuren hutar åt ibland då de busar för mycket.
Just som jag noterar detta kommer lärkfalken in i blickfånget.
Den vrider upp sig mot vinden och fångar sländor, följer med luftdraget bakom almarna och kommer en ny sväng.
Det finns inga tornseglare kvar under himlen men några få ladusvalor kommer tätt över backen. Sen är det gässen. Och tranorna. Det börjar bli deras egen tid nu.
På vägen hem, vid Gottorp, kommer en vaktel, tror jag, upp i gruset vid dikeskanten och försvinner lika snabbt in i vetet igen. Jag anar den i ögonvrån. Säker är jag inte. Men ändå!
En höstgök
Längre fram på vägen över mossen, nästan framme vid riksvägen sitter en gök på vägbanan.
Den flyger upp i en björk och jag tar fram kikaren för att se den bättre.
Egendomligt nog verkar det vara en vuxen gök. Jag trodde de hade flytt fältet sen ett tag. Men den här är skiffergrå och saknar ungfåglarnas vita nackfläckar.
Den har säkert varit ute på larvfångst på grusvägen. Det är gott om nattfjärilslarver just nu som är på väg till förpuppning. Man få väja hela tiden.
Så rundas sommaren av med årets sista gök, kantänka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar