För två veckor sedan gick det stora transträcket från Tåkernbygden. Det var en torsdag och jag var i Linköping för att hjälpa far i flytten så jag missade det hela. Men det var mäktigt har jag fått det berättat för mig av flera källor. Och inte undra på det när nytt rekord noterades veckan innan av Tåkerns fältstation.
Dryga niotusen tranor rastade som mest med Tåkern som bas och utvecklingen av tranpopulationen i vårt land och förresten i hela Nordeuropa fortsätter att imponera. Jag tror man nådde upp i knappa 25 000 i Hornborgasjön vid samma tid. Rekord överallt.
Vart ska det ta vägen? Jag menar, nu börjar det bli problem här och var. Bönderna på slätten klagar över tranornas påverkan genom bete och plock samtidigt som naturvårdssverige blir alltmer frustrerade över tranornas påverkan på orkidéer och jungfruliga vadarstränder. Också vid Tåkern häckar numera tranor flitigt, varje strandäng har sitt par eller flera och knappt en enda tofsvipeunge eller enkelbeckasinunge, eller vad det nu vara må som spirar i blötan, kommer undan. Tranparen spetar omkring långsamt skärskådande och plockar det mesta såsom ätbart.
Men det var nu inte en elegi av det slaget jag tänkte mig idag. Jag ville egentligen berätta att under förmiddagen mot blå flikar på himlen kom ett transträck över byn. Det var väl så där en sjuttio fåglar som kom på hög höjd och med god fart mot söder. Som alltid stannade de upp över husen, tog in termiken med kraftiga läten och steg till högre höjd innan de åter tog fart och försvann tysta mot kontinenten.
De sista?!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar