Jag har precis hunnit landa, men längtan drar mig ut. Trots gråväder av "värsta" sort med blötsnöglopp, dis och underkylt regn far jag ner över gärdena mot Tåkerns sydvästra hörn för att spana efter vårtecken. Jag vet nämligen att de första tofsviporna och lärkornaredan är siktade. Det har jag läst om nyligen under besök på Teneriffa, i en rapport från Tåkerns fältstation via min Ipad.
Sen dess är det förstås det där med snön och isbarken som kom för några dagar sedan, det kan ju ha ändrat det mesta. Men ändå!
Det är otroligt mättat med vatten överallt. Molnen hänger tunga ner över halva Omberg, vilket innebär att det är mindre än femtio meter upp till molnbasen. Under dessa dimmiga moln ligger marknära fuktdis och slöjar horisonten och därpå kommer vätan liggande som stråk av silver över den mörkaste av jordar, med pölar och is samt smärre sjöar där sjöar inte brukar finnas.
Vid Gottorp, där Disevidån en gång i tiden fick ett nytt lopp grävt för färd ut genom sträckt kanal till sjön, brusar det bräddfullt mellan granittunga stenväggar och stadig betongbro. Strömmen gröper ur, välter och skingrar. För varje år rasar alltmer av bygget samman. Vattnet är sepiafärgat med aning av gult inslag, skummet är gulvitt och rikligt och ljudet öronbedövande.
Längre ner i loppet, svämmar bräddarna över och fyller ut det urtida Tåkern med näringsrikt svämbvatten över tänkt torrlagda mader. Som naturtokig ser jag med glädje på detta i motsats till alla dem som brukar marken, för dem är allt detta hotande och förskräckligt. I dagens Corren läser jag om vanmakten man känner inför de översvämningar som nu hotar vid sjön Roxen vid Linköping, där torrlagda sjöbottnar efter stora sänkningar just nu tas tillbaka av otämjda naturkrafter. Det är något nytt som sker och alltmer så. Uppskattat av somliga skräckfyllt för andra.
Faksimil ur Corren, 17/2-24. Claes Nilsson.
Men hur är det då med vårtecken? Rubriken ställer ju krav eller hur.
Inga tranor än vid Tåkern, men gäss finns kvar även om de flesta av sädgässen som var här för några veckor sedan uppenbarligen farit vidare, eller snarare tillbaka. Även grågässen är färre men på gärdena utanför Stugan går en flock om fyrtio bläsgäss tillsammans med kanadagäss.
Men lärkor hör jag inga, inte heller Tommy, som jag möter, har sett några. Inte heller skogsduvor står att finna egendomligt nog. Men, "sikten är ju bedrövlig för fågelsök", säger Tommy som möjlig förklaring och han har ju ändå höstat in en liten flock nyanlända ljungpipare.
Länge står jag sedan spanande vid Väversunda krökar och mader. Här om någonstans bör jag väl ändå kunna finna något av intresse. Varenda bit av starrmaderna granskades i handkikaren. Mödan ger resultat till slut.
Min första tofsvipa för år 2024.
Jag finner en tofsvipa, på långt håll visserligen, men hatten om jag nu hade haft en, skulle ha åkt av. Välkommen du efterlängtade vår!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar