Det stinker i ateljén - av död.
Jag plockade med mig en andvinge hem igår från Tåkerns strand. Det var en snatterandhane som fått sätta livet till, antagligen dräpt av en rovfågel, en duvhök kanske. Vingen hade börjat ruttna men var ändå värd att dokumentera som ett naturens eget konstverk.
Nu har jag fotograferat av den, det kunde jag ju ha gjort redan på plats. Men den är å andra sidan redan uthyst igen.
Den hoplagda andvingen är spolformad som en droppe, anpassad för hög fart.
Snatterandens vita vingspegel är inte på plats eftersom armpennorna saknas, men det som jag fastnar för är den vackra, mörkt kanelbruna färgen som finns på vingtäckarna. Har jag tänkt på den tidigare?
Snatteranden var en stor sällsynthet när jag var ung vid Tåkern och tidigt fridlyst, men är nu en av sjöns mest allmänna simänder. Tänk så det kan bli!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar