Vi enades om ett besök vid Naturum Tåkern idag, Sverker, Karin, Lars och jag. Det fick bli så, trots att ett ettrigt rått gråväder rådde med duggregn i täta sjok över sjö och stränder och en byig, tilltagande ostlig vind gick rakt igenom långkalsonger och fleecetröjor till råga på allt.
Vi satte oss på läsidan av tornet och drack vårt kaffe medan vi spanade ut över ett jämngrått landskap där enstaka vita knölsvanar låg oss lite närmare och synliggjordes. En skräcka lyfte när jag kom och försvann lågt under smutsockra vassfält som bugade farväl i vinden. Den fick de andra inte se. Det var nog nästan allt som fanns ... tills femton sjungande sångsvanar passerar över skulten, varvid Lars travesterade sin Brusewitz.
"De kommer med snö i sin fjäderdräkt".
En havstrut passerade och innan dess en annan mås som överraskade.
Vi såg den komma från sydväst mot vinden, långsamt och lite vinglande. Jag slängde upp kikaren mot det jag trodde var en fiskmås.
- Va! Det är en skrattmås!
Här måste nog en förklaring till. Skrattmås vintertid i Tåkern finns bara inte, eller i alla fall knappast aldrig. Skrattmåsen är vid Tåkern en absolut vårprimör, som alltid, anländer vid vårdagjämning runt 21 mars, inte förr.
- Den ser faktiskt ut som en långnäbbad mås, sa jag impulsivt och förvånat. Observera att bilden är så sann jag som jag förmår, men behäftad med de brister och svagheter som kännetecknar en efterkonstruktion. Den kunde således aldrig gillas som dokumentation.
Fågeln var ensam, bara det är mycket märkligt för en skrattmås och den såg lite tung ut, mera som en fiskmås. Den hade typiskt skrattmåstecknade vingar som upplevdes en aning långa. Det som gjorde mig fundersam var framkroppen och huvud som jag i snålljuset upplevde som rent vita, utan mörk skugga, och med mörkt kontrasterande öga. Fågeln såg en aning framtung ut och näbben var mörk.
De vibbar jag fick var från Medelhavsbygd, där finns en mås, lik skrattmås men utan chokladhuvud. Det är naturligtvis väldigt långt till att jag skulle påstå att måsen vi såg var en långnäbbad mås, Larus genei, nu när kamera och all annan möjlig dokumentation aldrig var på plats, men det kittlade en stund i min fågelskådarnerv.
Tillägg den 16 november:
Jag fick ett meddelande från vännen Barbro Nelly. Hon befann sig 500 m västerut från oss, fotograferande skäggmesar i vassen. Hon fotograferade en ensam skrattmås som flög österut mot oss vid samma tidpunkt som vid vår observation ovan. Härmed blev allt med ens klarlagt. Att man sällan behöver gå över ån efter vatten är en god läxa att lära.
Skrattmås i vinterdräkt, foto av Barbro Nelly.
Att redovisa annat som hände på hemvägen är lättare. Till exempel en ca 400 exemplar stor flock av sädgäss, där åtminstone ett tiotal spetsbergsgäss kunde räknas in.
Fem spetsbergsgäss gick lite för sig själva.
Två fina fjällvråkar sågs. En satt i en låg granruska och spanade efter byte, slog mot backen, lyfte utan byte och passerade endast en meter över biltaket. Den andra såg jag i luften nästan hemmavid, nära Ödeshögs samhälle. Och sen på det kom en överflygande sparvhök.
Mitten av november bjuder trots allt både på det ena och det andra och lite spänning dessutom. Kul!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar