Överallt nedan där jag berättar om den lilla fina vita barrskogsorkidén skall ni veta att den heter knärot och inget annat. Jag ändrar inte originaltexten eftersom jag tycker att det är ett intressant och lite skrämmande fenomen, det där med hur hjärnan fungerar, eller inte. Självklart vet jag ju vad växten heter men hur kan det bli så här? Har det med ålder att göra?
Jag visste ju att den dagen skulle komma. Dagen då allt skulle förändras, oåterkalleligt. Jag äger ju kunskapen om skogens förgänglighet ur ett produktionstekniskt perspektiv och även om jag i mitt innersta har burit med mig en förhoppning om motsatsen fanns hotet alltid med. Varför har jag skjutit det hela framför mig, blundat för insikten och bara låtit tiden gå mot det kommande oundvikliga slutet utan att reagera och protestera tillräckligt kraftfullt. Kunde jag ha gjort mer?
Redan under 1970-talet, när barnen ännu var små och till och med innan så, hittade vi hit, Ulla och jag, under våra strövtåg i nya och okända marker. Vi fann en nära skog där mossan var mjuk och träden ståtliga. En vanlig svensk skog som ännu var något undantagen från det helt moderna. Under alla åren sedan dess har den skogen alltmer blivit vår egen; förstås inte juridiskt eller ekonomiskt, men fastmer i känslor och kunskap. Varenda mossig sten, varje barrig stig och kådig gran, varje fuktigt svampställe, smällande tjäderflog och nystegat älgtramp har vi känt som vårt. Vistelsen där har gett oss bräddade mått av värdefulla upplevelser och oändliga möjligheter.
Hanna med barnen.
Här har vi grillat korv runt gammeltänd brasa, gömt vår hemliga skatt, lagt spännande spår, undersökt stenskramlens gömda vrår, byggt kojor och lekt kurragömma bakom laviga träd. I alla väder och under alla årstider har vi bjudits in till rik omväxling och äventyr.
Korvgrillning.
Redan på håll anade vi förändringens hot, bortom grusvägens nästa krök. Där fanns ett oroande nytt och öppet ljus, snett över januaridagens grånad.
Stenen som var vårt nav i området.
Vår skog var borta, åtminstone större delen av den. Längs den lilla stigen rakt in i området gick nu en skarp gräns mellan det som var och det som ännu kvarstod. På högra sidan bredde ett fult hygge ut sig och vid kanten till vår gamla skog hade vinden fått fritt spelrum med vindfällda träd på tvärs.
Vi fick leta länge efter den stora stenen, det mossiga flyttblock som varit vårt nav i området och när vi till slut fann platsen var bumlingen, det ståtliga flyttblocket, nästan helt kalt från mossa och stendött.
Våra ögon fylldes av tårar när vi därunder grävde fram skatten, den vackra stenen som vi en gång för länge sedan tog med hem från Gotska Sandön och gömde för framtiden under en stenflisa.
Hanna med skatten.
Det var ju bara en vanlig skog kanske du tänker. Jo visst, men det var vår skog som från en dag till en annan bara försvann.
Jag är klart medveten om att det som hänt inte på något sätt är unikt utan ses som en oundviklig konsekvens för nästan alla skogar. Någon gång kommer skogen att huggas ner, så är det bara och detta regleras strängt av skogsnäringens och politikens paragrafer, näringslivets behov och skogsägarnas enskilda rätt.
Det är sant och jag vet, ibland såsom nu med bitterhet, att skogar förintas men att nya skogar växer upp och bjuder in till kommande äventyr och möjligheter, att hela livet går runt varv efter varv, kommer och går precis som när människor lever och dör. Visst måste också detta gälla skogar, något annat vore utopiskt, åtminstone inom rimliga gränser.
Men hela skeendet med landskapets allt snabbare förändringar är oftast förknippat med mycken sorg; sorgen över allt som går förlorat. På det personliga planet är det baksidan av förändringens mynt.
Alla med skog i sinnet vet exakt vad jag talar om. Vi känner alla till den, sorgen över det som försvinner inför våra ögon.
Stenen där knäroten växte så rikligt i mossan är numera helt kal och stendöd.
Mitt i allt detta tunga tänker jag ändå mest på knäroten, barrskogens egen orkidé, en fridlyst och oändligt vacker varelse.
Den växte så rikligt i vår lilla skog. Dess mattor av ådrade blad gömde sig överallt i mossans täcke och de skira, vita små blompärlorna blommade till och med i flyttblockens mossiga hättor. Var den skönheten inte värd att bättre försvara? Blev inte gränsen för en skyddsvärd skog överskriden också enligt etablerade skyddsnormer. Begicks här inte ett stort misstag? Så tänker jag.
I vår skog blommade knärot i enorm riklighet också uppe på stora flyttblock
Jag som människa har möjligheten att glömma, förtränga, gå vidare och hitta nya alternativ, men för knärot och och många andra arter saknas den möjligheten. De kräver tid för att leva och överleva, mångårig barrskog är ofta ett måste. Med dagens skogstänk, där skog betraktas som "gammal" och avverkningsmogen redan som åttioårig såsom det står att läsa om i skogsnäringens egna faktablad och t o m i barns skolböcker, blir den informationen bara förvillande nonsens. Skog är nämligen inte ens medelålders så dags i livet och för knäroten blir situationen helt ny och förödande. All skog där knärot växer idag är tillkommen och uppvuxen i en tid då hyggesbruk inte fanns varken i tanken eller på kartan och där succession och naturnära skogsskötsel var allenarådande och skogen ännu var rik på biologisk mångfald. Den typen av skog är satt på allmänt undantag och snabbt försvinnande.
Så ser vår skog ut idag.
Jag sörjer, men för knäroten är det mer än bara sorg. Dess existens är hotad. Den behöver hjälp med att försvara sig och nu har jag äntligen bestämt mig för att agera. Jag vill försöka rädda återstoden av vår skog och tänker börja nu.
Senare tillägg:
En hel del redigerad men ändå samma artikel publiceras i mars 2019 i tidkskriften Fauna&flora. se vidare länk:
Fauna och flora
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar