Sparvhöken glider förbi lågt och snabbt, över diket, och försvinner bortom Kvarnstugan.
När jag senare går därbortåt stöter jag upp en grönfink ur gräset. Den flaxar tafatt och försöker lyfta,men vänster vinge hänger ut åt sidan och bär inte alls och till slut lägger den sig stilla och avvaktar.
Nu är det inte alls säkert förstås att det är sparvhöken som är orsak. Det är inte gott att veta. Jag adderar endast två separata händelser och skapar en historia.
Jag låter fågeln vara. Det är så jag brukar bete mig, att inte ingripa i ett naturligt förlopp. Annars är det ju ganska mänskligt det där att vilja vara med och styra och ställa, att ta på sig en slags gudaroll i naturen.
Det händer att också jag gör så, framför allt om någon annan ber mig ingripa, vilket händer ganska ofta när man är en "fågelkändis".
Men den här gången, vid sidan av, utan andras ögon, låter jag naturen sköta sig själv och jag bryr mig inte om att moralisera om rätt eller fel över mitt agerande. Naturen får ha sin egen gång. Ibland känns det bäst så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar