13 maj - Aspen behöver inte stressa

Det finns en dunge med väldiga aspträd på tomten vid Stugan. Jag tror att de är någon form av hybridasp eller att de är triploida eller t o m tetraploida, d v s att de har ett högre kromosomantal än det naturliga dubbla. 
De växer så det knakar och har blivit stora fort samtidigt som de, som aspar plägar göra, sänder ut mängder av rotskott och nya skottuppslag över hela tomten.
Aspdungen är ändå viktig för mig eftersom den skyddar mot plågande sydvästvind och dessutom ger skugga för mitt oljemåleri under altantaket, där annars en låg kvällssol gärna smiter in.
Men  fortfarande, i mitten av maj, är det dåligt med allt det där skyddande och täckande eftersom de väldiga träden lövar sent, faktiskt senare än "drottningen av Sveriges träd - asken" gör.

Det hela beror på att dessa aspar aldrig behöver stressa. De väntar ut de besvärligaste frostnätterna innan de sätter sina nya tunna, ljusgula, nästan ljusröda blad. Det sker först i slutet av maj

Närbild av en aspstam där man ser områden, även långt ner på den grova stammen, med öar av bark som saknar korklager. Ännu längre upp på stammen är barken helt slät och ljust grågrön beroende på att ett tunt klorofyllager lyser igenom.

Aspen har tunn, slät och ljus bark. Det är nämligen så att hela trädet, inte bara bladen, utan faktiskt hela stammen liksom grenar och kvistar äger förmågan att fotosyntera.
Normalt bildas kork i ytterbarken på de flesta trädarter men bok, sälg och asp håller igen med korkbildningen så att ytterbarken ofta förblir slät och tunn. 

Innanför det tunna yttersta barklagret ligger ett ännu tunnare skikt av klorofyll, verkligen lövtunt och klart gulgrönt till färgen. Det är detta lager av klorofyll som ger stammarna hos asp, sälg och bok den gulgröngrå nyansen och är förutsättningen för den värdefulla förmågan att hela trädet deltar i fotsyntesen. Aspen behöver därför inte stressa fram sina blad i förtid med risk för frostangrepp på nya ömtåliga blad.

Som ses av bilden ovan är det yttersta barklagret väldigt tunt så att det kan släppa igenom ljus till klorofyllagret därunder.

6 april - En nostalgisk promenad längs Svartån i Mjölby stad.

.
Jag återvände till min ungdoms stad Mjölby och sammanstrålade där med gode vännen, biologen Sven Lennartsson för ett par dagar sedan. Det var i torsdags eftermiddag, den 3 april, och solen sken vackert och vinden var lugn. 

Vi åt en god lunch hemma hos Sven i det vackra lilla gula huset som lutar köksfönstret över Svartåns frivattenpassage, där strömstaren huserar vintertid och häckande kanadagäss och forsärlor och ibland till och med en utter kan ses. Det är alldeles nedom Kanikegårdens komplex, som vi startade vår promenad längs åns slingrande lopp från kraftverket mitt i stan längs glittrande krökar och sammetslena sel med en hängande bård av träd som inramar äventyret.

Häggen knoppas i lä.

Vi passerade förbi både modern och gammal bebyggelse, gick in under mäktiga aldungar, klibbal och "arre", sniffade in vårens mullrika dofter i häggsnår och hassellundar, gick över små gångbroar ända bort till gärdsgårdarnas ekbackar vid Egeby och Albacken samt talade en stund med kolonilottsägarna bortom Prästgårdsliden vilka kämpade med kvickroten, innan vi vände åter mot stan igen på åns norra sida. 

Sven vid hagen.

Jag kan inte påstå direkt att det var mina hemmamarker här vid ån som jag återsåg trots min uppväxt här. Jag bodde nämligen på andra sidan staden, på Västra Hargsvägen, och det var på den tiden, under femtiotalet, psykologiskt och socialt väldigt långt mellan olika stadsdelar även i en småstad som Mjölby. Obekanta och farliga "utmarker" låg alltid emellan hemmet och intressanta platser och lockande möten och med den enastående täthet av ungar som rådde under femtiotalet blev hotfulla revirstrider och berättelserna därom åtminstone anekdotiskt kända och sanningsenligt andrahandsbevittnade.

Men visst minns jag ändå tämligen väl hembygdsgården på Norrgårds holme, att jag modigt sökte mig dit som något mera vuxen för att fånga vattenloppor till mitt nyss införskaffade akvarium, varvid jag en gång förresten halkade på en algig sten och slog i mitt högra skenben med ännu bestående ärr som följd.

Här var jag också med på drickabilen och hämtade läsk och pilsner på Mjölby bryggeri, vars pampiga stenmur ännu vetter mot vattnet. Men där bryggeriet fanns ligger idag en serie arkitektritade hyreshus.
Det var där förresten som jag minns att rödstjärten flög in till sitt bo i en skarv; ett litet enkelt minne av livet.

Springpojke och handräckning av olika art var oftast de obligatoriska feriejobben på den tiden, både vinter som sommar.
Och som ytterligare ett exempel på bredden i dessa tjänster tänker jag vidare, att inte så mycket längre bort, ungefär där Prästgårdslidens hyreshus ligger idag, pliggade jag sulor på trätofflorna i Knutssons Träskofabrik en hel sommar och tjänande sammanlagt trehundra kronor och köpte mig en gitarr, lämplig att dåra söta hjärtan med, tänkte jag visst. 

Fiskarten Vimma känner man igen på ett klassiskt överbett. Hanen ska enligt litteraturen i lekdräkt vara oerhört vacker i svart och rött men det har jag aldrig sett själv. Våra fångade fiskar såg ut som på bilden.

Sommartid stod vi grabbar på de stinkande metervida avloppstrummorna av betong, då var vi nog i femtonårsåldern, och fiskade i vatten som rann orenat rakt ut i ån. Bland skitkorvar, kondomer och annat äckel drog vi upp den ena fisken efter den andra. Agnade gjorde vi med gårdagens tummade franskbröd från hembageriet ovanför fallet. 
På den tiden visste vi aldrig att fisken hette vimma.
Vi släppte nästan alltid tillbaka fiskarna i ån igen för att öka möjligheten till nya fångster men ibland for den elake i oss och vi satte ut dem i den lilla kvarnparksdammen alldeles bakom den stora sälgen där gröngölingen häckade i samma hackade hål flera år i rad ovanligt nog. Där kunde vi bättre se dem simma omkring ända tills värmedöden antagligen fick dem att storkna, men då var vi nog inte kvar.

Uppe på bron, över åfåran som strömmade ut från turbinerna, strax intill Hansens mekaniska verkstad, parkerade vi cyklarna och gick ner till farbröderna som nästan alltid var där, fiskande id med körsbärsagnad krok, men själv kom jag aldrig så långt i utvecklingen av mitt fiske.

Forsärla. 
Den var svårfotograferade idag så jag fick göra en liten akvarellskiss istället.

På den tiden jag var barn fanns inga forsärlor i Mjölby. Sädesärlan var god nog åt mig och den enda jag kände till. Inte förrän på 2000-talet anlände forsärlan under sin explosiva utbredning mot nordost över södra Sverige, först i Boxholm två mil söderöver och sen vidare längs ån mot norr, och till Mjölby hittade den alltså långt långt efter det att jag lämnat staden.
Idag ser vi forsärlor Sven och jag, förstås! Ett par stycken. Och Sven visar röret där de hade sitt bo förra året. De kommer tidigt, redan i mitten av mars månad.

Sädesärlan har precis anlänt till Svartån i Mjölby.

När vi kommer vandrande flyger forsärlorna framför oss, stannar upp och vippar intensivt med stjärtarna hela tiden jagade av de mera nyligen anlända sädesärlorna som alltså fått sen konkurrens om ett sen länge hävdat utrymme.

Ett dussin mäktiga ekar med midjeomfång av minst ett par meter ståtar längs promenaden. Ett kajpar har annekterat en reva under barken som sitt eget tillhåll. De gömmer sig i hålet alldeles tysta och stilla då vi passerar.
De flesta ekarna är ur insektssynpunkt lite väl friska, menar Sven. Det är med andra ord dåligt med skador, hål och mulmbäddar, sånt som gör det biologiska livet rikare. Det finns en lite längre bort som ur den synpunkten är bättre men å andra sidan är den alldeles för hög för mig att undersöka. 
Det finns dock potential i området för ekinsekter av rang, fortsätter Sven, kanske till och med för läderbaggen och bara några kilometer mot öster, vid Solberga, är ju ekoxen funnen.

En väldigt stor och vackert formad blommande sälg reser sig i en glänta. Det är en hane och den är alldeles översållad av lysande gula blomställningar.

Runt den stora sälgens pollengula hängen surrar bin och humlor och luften är blomsterdoftig.

Sidensvansen spanar från fågelbärets topp efter flygande insekter.

Just här, i gläntan, sitter ett tiotal sidensvansar högt upp i trädens toppar; inte så där som på vintern kurande i flock, utan istället var och en för sig,  under alert och stringent kroppshållning spanande rakt ut i luften. 
De är på insektsjakt!

Det här är ett ganska okänt beteende men faktiskt väldigt typiskt för sidensvansar under april och maj, då de återvänder mot norr för sin häckning, då de överger bärdieten och går över på animalisk kost.

Sidensvansen kastar sig elegant ut i luften för att fånga sitt flygande byte.

Koncentrerat spanande väntar sidensvansen ut ett lämpligt offer, en yster vårfluga eller en liten dykarbagge som passerar på väg från vintervistet till sitt längtans vattnet, varvid den kastar sig rakt ut i luften, som en något förstorad grå flugsnappare, och med elegans och suverän flygskicklighet fångar det utvalda bytet för att sedan återvända till sin utsiktspost.
Det är verkligen en fascinerande upplevelse att se sidensvansen i denna annorlunda skepnad även för en inbiten fågelskådare som jag själv.

Här borta någonstans låg den lilla ön som vi kallade Liljekonvaljeholmen, berättar jag för Sven. Dit gick vi i examenstider och plockade knippvis med liljekonvaljer. Men, jag känner inte riktigt igen mig längre. Så mycket är förändrat, framför allt tillgängligheten. 
Ovanför åbrinkens branta slänter, bakom höga men vittrande stängsel på krönet, ser vi taken till fabriker, skorstenar, ruckel och andra skräpiga områden, den före detta Lumelampans komplex, ett antal små verkstäder och vi hör även stambanans tåg som ideligen passerar.

Är det ett hasselmusbo, undrar jag och böjer mig fram för att se bättre. Boet av mossa och kvistar sitter väl dolt och inkilat vid grenrasket i brösthöjd på en alstam.
Nej, jag tycker det ser ut som ett bo av gärdsmyg, menar Sven.
Så är det förstås. Jag ser till och med den för gärdsmygens bo så typiska "stegen" av små kvistar som leder upp till öppningen. 
Så fortsätter våra sinnen att öppna sig för allting som händer här i mitt minnes landskap; läsa av, lyssna och dofta.

Men, helheten i landskapet är ändå ganska annorlunda mot förr. Idag leder en slätt grusad och delvis asfalterad, handikappanpassad väg genom hela området med broar över ån och informationstavlor som berättar om natur och kultur och även om kungsfiskaren som finns här. 
Ännu så sent som på 70-talet hindrade industrier och verkstäder tillgängligheten väsentligt och jag minns, att jag, för att få höra bygdens första näktergalar, var tvungen att anstränga mig betydligt mera. 
Idag leder banade vägar rakt in i näktergalarnas revir och möjligheten till verkligt fina naturnära upplevelser är tillrättalagd för Mjölbyborna. 

Här, pekar Sven. Lukta! Kan du känna något?
Vi har stannat vid ett träd, där roten är delvis blottad och ett hål öppnar sig vid stammens bas. 
En i morgonkylan ännu något trög kaka av solande blanksvarta myror sitter i hålet och jag böjer mig ner och sniffar.
Jag är nog lite täppt i näsan, svarar jag. Jag känner faktiskt ingen speciell doft. Lite vanlig myrsyra möjligen.

Detta är en koloni, en stack, av blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, och de ska dofta lite speciellt, säger Sven. Stammen är säkert ihålig minst en meter upp över marken, ty här innanför barken finns ett galleri av gångar och hålrum med lövtunna väggar emellan, skapade av envetet gnagande myror som dessutom använder sig av "odlad" svamp som kitt och lim i arbetet.
Det är en, om inte sällsynt så i varje fall, lite ovanlig myra, säger Sven.

Arbetare av Blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, är ca 5 mm stor. Den har ett extra brett och kraftigt huvud för att kunna uträtta sitt gnagarbete. 

Hemma minns jag senare att jag ändå har sett den här arten en gång tidigare i livet och jag kom på det till sist efter en natts funderande. Det var vid Vätterns strand, som jag fann en vattenslipad gammal stock som låg uppspolad bland klapperstenarna för ett antal år sedan och då jag vände på den, vällde blanksvarta trämyror ut ur ett hål. Jag vet att jag undrade vad det var för sorts konstiga lacksvarta och aningen tröga myror. 
Nu vet jag!

Sköldsyra, Rumex scutatus.

På tröskeln till Svens bostad, i gruset bland kullerstenarna alldeles intill husväggen och trappan, är en liten växt på väg upp i vårvärmen. Den har njurformade, lite runda och tunt gröna och något rödkantade blad av ett par centimeters vidd som kommer upp i ett knippe på röda skaft och breder ut sig i solen. Växten liknar faktiskt en liten minirabarber.

Det där du, säger Sven, är en väldigt sällsynt art. Det var Kjell Antonsson som upptäckte den när han var på besök. 
Sköldsyran, Rumex scutatus, är en tillfällig men naturaliserad nykomling i vårt land från Sydeuropa. Den här är jag ganska ensam om i Sverige ska du veta, så jag är Kjell stort tack skyldig.

Sålunda kan en enkel vandring i ett av barn och ungdom minnesfyllt landskap komma att te sig en ordinär vårdag i april år 2014, ett antal decennier senare i livet. Inte så pjåkigt, eller hur? Och härmed är jag förstås Sven ett stort tack skyldig. Och Mjölby. Och Svartån. 
STORT TACK!

5 mars - Under nymånen

.
Jag höll låda och "teater" för Ödeshögs pensionärer igår. Det var för fjärde året i rad, som jag ställde upp med underhållning och kunskapsspridande på Solgården.
Det har tidigare handlat om "Fåglar", "Nobelarbete" samt  "Akvarellmåleri i praktiken".
Det var absolut fullsatt igår och jag kände att mitt besök var mycket uppskattat.

Utgångspunkten för mitt framträdande bestämde jag så sent som på morgonen. Det var då jag fann silverfisken på toalettgolvet i ateljén. Denna lilla urinsekt, som jag skrev om i gårdagens Naturliga dagbok, fick bli huvudperson i en historia som ledde in i insekternas spännande värld under 40 minuter.

Igår kväll kände jag mig trött och utslagen och hes. Min förkylning efter Turkietresan är inne på sin tredje vecka nu och konditionen har gått ner till ett bottenläge. Torrhostan går mig på nerverna och mest har jag velat ligga kvar i sängen men sånt håller ju inte i längden.

- Ta tag i dig nu, sa Ulla. Ta en promenad. Det skulle du må gott av. Stäng av TV:n!

Jag masade mig ur TV-fåtöljen, där jag just sett makalöse bolltrollaren Ronnie O´Sullivan vinna Welsh Open i Snooker i finalen mot Ding Junhui med ett fantastiskt maxbreak i sista framet där både vänster och höger hand kom till användning. 

Nu var det min tur. Att göra något själv. 
Huttrande och gäspande tog jag på mig jacka, reflexväst och gåvänliga skor och vandrade ut på promenad i mörkret.
Det var en stilla sen kväll, vinden drog lite svagt i ryggen och svärtan var nästan kompakt under halvtäckt himmel.

Men så dök den upp i en glänta mellan molnen. Månen. Så vacker att det värkte till i hjärtat. Nytänd, med lite varm glöd i det silvriga låg den lutad på sidan och vandrade på skrå mellan molntrasorna.

Så vände det. Jag fick kraft. Under den 40 minuter långa ensamma vandringen under nymånen kände jag hur själen och kroppen återhämtade sig. 
Jag kom hem svettig och trött. Fylld av tillit inför framtiden och med huvudet fullt av nytända idéer ställde jag mig i duschen och lät tristessen och tröttheten rinna av mig och tänk plötsligt hostade jag även mindre.

30 januari - Inför söndagens isvandring på Tåkern

.
Som traditionen sedan snart tio år tillbaka bjuder kommer Lars Frölich och undertecknad, Gebbe Björkman att leda en vandring på Tåkerns is kommande söndag. 
Kl 11.00 den 2 februari är det samling för alla hugade vintervandrare vid p-platsen till Naturum Tåkern. Det hela sker i Ödeshögs Naturskyddsförenings regi i samarbete med Naturum Tåkern.

Idag torsdag har Lars och jag varit ute och rekat inför vandringen och trots att det var ganska bistert väder med snöglopp som försvårade sikten bjöd promenaden på många spännande upplevelser.
Vi planerar att gå ut över den delvis snöklädda isen bort mot Svanshals udde, där vi drar rakt in i vassen för att se vad den bjuder på för överraskningar. 
Här kommer vi också att stanna en stund för en kaffepaus i det fria samt informera om vassen som unik miljö, varefter vi vandrar vidare in i en kanal mot land där vi har stor chans på både skäggmes och gärdsmyg. Vi hade båda dessa arter idag.

Gärdsmygen är en riktig vintersångare.

Skäggmesar i vintervass.

Därefter vandrar vi längs vassens gräns mot strandängen tillbaka till Naturum Tåkern och kommer då att passera en åker med kvarlämnat vete där tusentals småfåglar håller övervintring. Idag såg vi således mer än tusen gulsparvar, snösparvar och gråsiskor och där ute i snögloppet fanns säkerligen också både sävsparvar och bofinkar som vi kan spana vidare efter på söndag.
Vi törs verkligen utlova en spännande vandring i säregen och unik miljö. Promenaden är cirka 2 km lång och vi beräknar att vara ute i ungefär två timmar.

Tag på varma kläder och gärna broddar på skorna samt lämpligen skidstavar med vassa spetsar. Ryggsäck med innehåll för en värmande fikarast är naturligtvis ett måste.
Kom i tid. Naturum Tåkern är öppet för dig denna dag att värma sig i vid behov.
Var beredd på att vi kan  bli många. Något år mer än 100 personer.

Allting är gratis men vill du frivilligt bidra med en slant står det dig fritt. Den går till Ödeshögs Naturskyddsförenings ideella verksamhet.

4 juni - Blir det inte det ena så blir det det andra

.
Sångarkvällen i förrgår gav mig blodad tand och efter att i god ordning ha avslutat måleriarbetet på huset, tyckte jag mig vara värd ytterligare en frikväll i naturen.
  
"Nattskärra", tänker jag. Denna uråldriga fågel med en papperssvalas lätthet och sägenomspunnet läte skulle allt sitta fint. 
  "Dags mosse", tänker jag vidare, och drar mig dit just när solen går ner.

Jag har laddat  med tät klädsel och myggmedel samt stövlar på och därmed vandrar jag ut i tallskogen. 
En sval nordvästan börjar efterhand dra mellan stammarna och myggen väjer. Det är fridfullt här inne i det grå. Rödhakar och trastar sjunger sparsamt men hur jag än lyssnar i alla riktningar hör jag ingen nattskärra.
En och en halv timma vandrar jag runt bland kråkris, blåbär, rosling, hjortron och skvattram utan resultat och sen vänder jag tillbaka. Jag kommer att försöka igen. Senare.

Vägen hem tar jag över Kälkestad och Gottorp. Alldeles ur diket på höger sida sprätter en fågel upp framför bilen och far över vägen. En liten kompakt fågel med snabba vingslag - en vaktel.
Här redan alltså. Denna individ har brutit mönstret och anlänt tidigare än vanligt. 

Vakteln har succesivt blivit slättbygdens nya hönsfågel, om än inte allmän förstås. Den verkar tåla monokulturen i jordbruket bättre än både rapphöna och fasan och häckar gärna i det tätaste vetefält.

Blir det inte det ena så blir det det andra. 

28 februari - Överlevare

.
Nu har jag vandrat runt i Tåkerns vassar ett tiotal gånger under senvintern för att spana efter överlevare. 

Varje hård vinter har jag varit orolig för att det ska ta slut, vara för evigt över. Men, hittills, ända sedan etableringen 1972, har min oro blivit obefogad och så blir det förhoppningsvis även efter denna vinter.
Det har känts kärvt den här säsongen också, med mycken snö i tre olika omgångar och däremellan grov rimfrost, vilket måhända är värst av allt för de små liven i vassen att klara av. Inte ett "tjyng" har jag hört de senaste två månaderna inte ens under optimala betingelser och mitt humör i frågan har nått ett pessimistiskt bottenläge, nästan till dödnivå!

Men så fick jag ett glatt besked i förrgår genom vännen Sven L. som kände min oro och som sände mig ett par bilder som han i sin tur hade mottagit under dagen. Så här löd meddelandet med bifogade två bilder:

"Hej Sven
Nu har jag hunnit granska gårdagens bilder. Ett femtontal individer, flertalet hannar, till synes välmående fanns vid vassarna intill gömslet väster om Glänåstornet.

Allt Gott!
Anders T." 

I dagens vårvindar och klara sol ger jag mig alltså ut på en ny promenadspaning. Jag följer spången ut till Svanshals vass och mycket riktigt, där vid gömslet finns de kvar - skäggmesarna. Äntligen! suckar jag högt av befrielse.

Vinden från väster är tilltagande och byig och de två skäggmesar som jag ser, båda honor, håller sig hela tiden ner på vassbottnens snötäcke där de plockar nedblåsta vassfrön i försynt tystnad.

Det finns alltså hopp för fortsatt skäggmesnärvaro vid Tåkern, men det är förvisso oerhört glest i beståndet. Skulle jag ge mig på en gissning så skulle jag grovt och empiriskt säga högst ett hundratal individer i hela sjön. Ett något prekärt läge med andra ord och ännu kan svåra tider återstå. Sena vinterbakslag är inte att leka med för skäggmesar. 

På väg vidare längs spången i vassen skrämmer jag upp en hornuggla. Den är möjligen också den inställd på skäggmesar, nattsovande sådana. Det är mycket som ska tas med i beräkning när det gäller överlevnad.

Ugglan landar längre bort och jag ser den strax igen sitta blick stilla och illbliga på mig när jag kommer tassande runt vasskröken. Ungefär så här såg det ut. Men bara under ett sekundsnabbt möte innan den åter var på vingar och försvann in i Svanshals uddes strandskog.

23 april - En någorlunda skön mellandag

.
Solen skiner faktiskt för omväxlings skull. Särskilt varmt är det väl inte, knappast tio grader, men några omständigheter driver mig ändå ut någon timma i Tåkerns närhet.

Omständigheterna, förutom vädret då, är rapporter om en del intressanta observationer som droppat in.
Det började med Artportalens avdelning fåglar igår som redovisade en glada i trakten av Heda, sen kom Christer förbi igår kväll med sin videokamera som var full av jorduggleflykt fångad alldeles där jag bor och därefter fortsätter det idag när Uffe tittar in och meddelar att han också såg en jorduggla häromdagen vid Stora Lund.
Uffe har också ett spörsmål om varför det är så vansinnigt mycket måsfågel mellan Hästholmen och Omberg. Han räknade till över 5 000 fiskmåsar och skrattmåsar på åkrarna igår eftermiddag.

För att börja med det sista, så har även jag noterat detsamma under några veckors tid. Måsarna tycks mest hålla till på åkrar med ekologiskt jordbruk, kanske innehåller gödseln och jorden mera mat där. Jag vet inte säkert om det förstås.
Sen har det ju varit intensivt jordbruk igång under månaden som gått, med plöjning, harvning och sådd, vilket alltid innebär att jordens daggmaskar plötsligt blir tillgängliga.
En annan sak är att bakslaget i väder säkert har gjort att måsar på sträck har stannat upp i sin flyttning.

Jag kikar ut genom fönstret. Arbetet inne kallar på ständig uppmärksamhet men vädret utanför lockar och drar.
Egentligen har jag inte tid mitt i slutfasen av allt måleri till konstrundan men jag kan inte låta bli att ta den där svängen förbi Omberg, runda hörnet i sydvästra Tåkern, snedda över upp mot Heda och slutligen köra vägen över Alvastra hem igen. Någon timme bara ... jag smiter iväg.

Vad upplever jag då på denna korta tid?
Jo bland mycket annat följande:

1. Att ett grågåspar har fått fram sina ungar vid Väversunda. Säkert de första i Tåkern för i år och tidigt förstås.

2. Jag skådar årets första gulärla också vid Väversunda. Se där, tropikflyttare nummer 2 efter lövsångarna igår.

3. Ett tjugotal sångsvanar födosöker på höstvetet vid Gottorp - en reminiscens av försvinnande vinter.



4. En kungsörn överraskar mig vid Gottorp. Det är lång håll, men fotobearbetning hemma i ateljén efteråt trollar fram vad som tycks vara en fjolåring.

23 april - Lövsångaren är här!

.
Det var igår, och detta överraskar mig mycket, som flera lövsångare satt och sjöng i strandskogen vid Glänås eftersom det har varit såna vinterbistra veckor med snöyra i luften så sent som i förrgår.
Trots detta är alltså lövsångaren som en av de första tropikflyttarna på plats.
De måste ha kommit under natten, i framkant av den lilla front som drog in från sydost. Det behövdes inte mer än så.

Det är också just vid Tåkerns strand, mitt i bältet av blommande sälgar, som de första påträffas; i videts blombollar på jakt efter nektar, övervintrande bladlusstammödrar och små spindlar och flugor.

Sälgen är oerhört viktig för lövsångaren vid ankomsten hit. Utan den bleve det troligen svält och död för arten. Därför är tajmingen viktig.
I år är tajmingen på gränsen. Sälgen har snart blommat över och lövsångarna anländer inte förrän om en till två veckor i större antal. Marsvåren drev på och ställer till problem. Den första viktiga energikicken kan ha tagit slut när skarorna anländer.



Sådan kan problematiken kring klimatförändringar te sig om man går in i detalj; till synes små oväsentliga förändringar kan slå hårt mot ekosystemen.

Men nu orkar jag inte bry mig om sånt mera just nu.
Nu tänker jag glädjas åt den stora ankomsten.
De intensivaste veckorna på året har påbörjats. Ett stort antal miljoner flyttfåglar anländer, kanske 500 miljoner eller mer sammantaget för vårt land.
Kände du till mäktigheten i detta som pågår?
Om inte - börja ta del - börja intressera dig. Det är ett skådespel utan like som varje år äger rum utan att de flesta bryr sig eller ens vet.

Men, eftersom du nu är här, förstår jag att du är en av dem som redan är engagerad.
Härligt - detta har vi gemensamt!

14 april - Storspovspel och stenskvätta

.
Vi smyger sakta och tyst ner längs stigen till Stugan. Vi är på spaning efter vårens första snokar, Ulla och jag, men vi smyger förgäves, inga snokar finns på plats.
Troligen är det ännu för kallt i backen och även om solen värmer något är det bara fyra grader luften.

Vi slår oss ner vid mina gistna trädgårdsmöbler och dukar fram fika medan sädesärlan tjirpar från tegeltakets nock. Ytterligare två ärlor huserar borta vid diket under bron mot dasset och ännu en kommer flygande över. Det är deras tid nu.

Hämplingen sjunger och gulsparven och lärkorna och pilfinkarna och stararna och bofinkarna och mesarna förstås, viporna visslar där ute över åkrarna och rördromen tutar från sjösidan och plötsligt på åkern framför Stugan på andra sidan vägen bara, kommer dessutom två storspovar i underbart spel och fyller ut konserten.



Vilken lycka!
Om man kan kalla fågelsång jublande så är det just storspovens flöjtande spel som står för det perfekta exemplet, och över sånt blir jag så lyrisk, och minns min barndoms Östgötaslätt; den med spelande storspovar överallt.

Det här paret, ty jag förmodar att där finns en kontinuitet eftersom storspovar kan bli så gamla (upp emot 30 år), har funnits i området åtminstone en handfull år tillbaka. Jag har sett dem vid Runnestad, Åsen, Bankängen, Särtzhöga och/eller som just nu, här utanför Stugan.
Nu gäller det att var observant med att försöka finna ut mera exakt, så att bonden som brukar marken i år kan få en chans att styra undan redskapet.



På hemvägen, en dag före mitt eget mediandatum, är den på plats också - stenskvättan.
De underbara vårtecknen droppar in så där härligt förväntat.

3 april - Iskonst vid Vättern

.

Vid Vätterstranden idag, efter en vinterdag med pinande nordväst finner jag isskulpturer av sällsynt skönhet. Det är "Contemporary Art" av yppersta kvalitet och i ordets rätta bemärkelse.

2 april - Meteorologisk vinter igen

.
Dygnsmedeltemperaturen är åter under noll, alltså meteorologisk vinter igen.
Solen värmer en smula på dagen men i skuggan i nordanvinden är det bitande kallt och isen ligger kvar hela dygnet.
Jag har nödgats ställa in mina agavekrukor igen, frostnupet mjukbladade. De som jag ställde ut för två veckor sedan i skönvädret och gav en lovande framtid. Nu är de möjligen skadade för livet.
Varför ska jag jämt ha så bråttom. Jag vet ju sen gammalt att det aldrig går att skynda på våren.



Bättre rustade är förstås våra inhemska växter.
Ombergs blåsippor böjer sig bara ner och sluter kalkarna varvid de försvinner i gräs och löv och väntar ut kylan.
Lärkorna sjunger trots kölden om än lite tunnare och på de nysådda slättåkrarna går norrländska vipor i flock och väntar in vårens fortsättning. I Tåkerns vassar ruvar grågässen sina äggkullar. Kläckning är förväntad inom två veckor.



Och tibasten blommar för fullt i frosten. Den är en härdig art som sprider doft som från en blomsterhandel med tropiska växter längs hela Sjövägen på Omberg.

Det finns en skröna om tibasten på Omberg:

"Den om turisten som ville ta med sig den vackra kvisten av blommande tibast hem, men misslyckades med att bryta av den sega stammen, tog tänderna till hjälp, och därför raskt fick uppsöka sjukhusets akutavdelning med en svår förgiftning".

Säkert finns denna historia varhelst den giftiga tibasten blommar.

1 april - Det börjar brännas på Omberg

.
Rakt över riksvägen på skrå längs Ombergs östsida kom den glidande, örnen.
Vi var på väg till Vadstena med två av barnbarnen för att löga oss i simhallen. Egentligen hade vi tänkt oss skogen med hemliga spår, skatter och grillad korv och sånt men det bistra vädret med isande nordvindar drev in oss i badvärmen istället.



Den kom högt uppe vid vindrutan och jag ropade till och alla i bilen fick syn på den då den gled vidare över gråhimlen och försvann bortom berget.

Kungsörn igen. Det har blivit många gånger den senaste tiden, så det känns liksom nära nu. Jag tycker att det börjar brännas ordentligt på Omberg.

21 mars - Äntligen vårdagjämning

.
Vilken vårdag "jämningen" bjuder på, riktigt varmt och soligt känns det redan som april.
I sydlänta backar sprutar blåsipporna fram och färgar umbragräset till ultraviolettblått och sälgens mjuka silverkissar är snart guldstänkta.
Lika fantastiskt är allt och tänk att man får vara med om det hela i år igen !

Tranparet, ännu med en fjoling i följe, spetar runt framför Stugan.

Mot kvällen måste jag bara åka ner till Stugan och sätta mig mot väggen och ta in allt med mina sinnen: tranorna som spetar omkring på stubben och ropar öronbedövande, alla gässen som stressar runt från det ena fältet till det andra, tofsvipornas gnälliga volter, sånglärkans flimmerspel högt däruppe, pilfinkarnas eviga tjatter från grenbrötet, vintermyggornas motljusdans över diket, de två gulsparvhanarnas nedräkning i var sin ände av tomten och de urblekta nässelfjärilarnas virvlande i vinden. Saknas gör dock ännu snokarna i gräset. Men även deras tid är nära nu.

8 mars - Vätteris

.

Stigen är hårdskarad och jag glider mer än går. Det är brant och av trätrapporna under den djupa snön finns inte ett spår. Några vintermyggor dansar i en solglimt, smältvatten börjar porla och en trädkrypare filar från bokskogsreservatet på andra sidan staketet. Jag är på väg nerför backen till den vilda vätterkusten vid Ellen Keys vackra italieninspirerade villa Strand på Ombergs södra sluttning. Har du inte varit här förut ber jag att få rekommendera ett besök å det varmaste. Nej förresten. Det går bra så här också; en härlig vinterdag.

Solen värmer i backen och längst ner mot sjökanten finns barmark under snöhäng bland rotbrötar av bok och lind. Snart syns här de första blåsipporna. Alltid först på plats.

.

Jag har tänkt känna lite på isen. Det verkar ju nu som att hela Vättern faktiskt ligger; men ändå. Andra har tänkt samma sak. Jag följer spåren som går ut längs stranden längs den vackra iskanten. Det glittrar och droppar. Solen kastar reflexer mot mina ögon från iskanter och vattenpussar. Färgen går från grått till turkos. Det är vackert och ljust så mina ögon tåras.

Jag har som mål att försöka komma ut till grottorna: Rödgavel och Fläskahålet. Jag vet att andra har varit där alldeles nyss. Men de var bättre utrustade.

Jag vandrar visserligen med broddar på fötterna, isdubbar runt halsen och luftig ryggsäck på ryggen men saknar ispik och jag vågar mig aldrig längre fram än till udden där borta efter inte mer än knappt hundra meters långsam promenad. Där är isen blöt och något sänkt. Råkar och drag är svarta som vattnet. Nyis och omfryst is. Jag är försiktig och stannar. Jag tänker inte ens tanken att ta mig vidare; inte ensam och utan adekvat utrustning!

Här tar min vandring slut idag. Jag är inte tillräckligt bra utrustad för att treva mig vidare över svartnande, nylagda isråkar, för att våga ta steget ut till Ombergs grottor.

Jag vet att några redan har varit där, men då med bättre förberedelser.

Men snart hoppas jag det blir min tur igen. På allvar. Det var fjorton år sedan senast.