20 mars - Vårdagjämning

Vårdagjämning - Tänk att vi redan är där. Igen!

Det är ett ljuvligt ord. Så mycket förhoppning, ljus och skönhet ligger inbäddat i begreppet. Det är så avgörande stort och viktigt framför allt för oss i Norden. En liten lutning på jordaxeln är allt som är och som skapar förutsättningen för årstidsfenomenet och livet på jorden som det ser ut hos oss idag.

När man är ute och reser söderöver i världen och berättar att man kommer från Sverige, landet som skär polcirkeln, får man alltid frågan om kylan och mörkret. 

- Är det inte kallt däruppe? Kan man verkligen bo där?

Det är svårt att redogöra för det hela. 

Jag brukar berätta att Sverige är ett långt land mellan syd och nord. Vänder man Sverige upp och ner på kartan hamnar sydspetsen i Italien.

Där jag bor, säger jag, är det inte någon större skillnad mot Mellaneuropas klimat. Ibland på vintrarna har vi knappast ens snö.
Men, i norra delen av landet, fortsätter jag, är det ofta extrem kyla och djup snö vintertid. Det är så stor skillnad att det generellt inte går att berätta hur klimatet är i Sverige, bara så där.

Just nyss  hörde jag på väderleksrapporten att Nikkaluokta hade 34 minusgrader i natt igen och att det kommer att falla två decimeter nysnö under dagen i Jämtland. I Skåne är våren långt kommen redan och här hos oss, i södra Mellansverige som jag brukar definiera lokalen, är det också vår; en vår som emellertid inte riktigt har bestämt sig, snön faller några tiotal mil norröver och det är nästan så, att man kan känna doften av den ända hit och ändå blommar Omberg alldeles blått av sippor.

Koltrastarna som aldrig övervintrade i mitt landskap när jag var barn ligger idag på femte plats i övervintringsligan bland fågelbordsfåglar. Inget är statiskt i naturen. Även klimatet rör sig.

Idag, i vårdagjäåmningens vändpunkt, hoppas jag att vintern är över för i år hos oss. 

Jag förstår och håller med. Koltrasten har tröttnat på äpplen och dragit till skogs av längtan till kärlek och mask.

Och, alldeles utanför ateljédörren kravlar sig idag faktiskt en liten daggmask framåt över asfalten. Spåret leder bakåt från höstens grävarbete runt husväggarna. Nu har det kommit ett behagligt och stilla vårregn och nu är det tid för masken att söka sig vidare i livet. Den är på väg mot gräsmattan ett par meter längre fram mycket målmedvetet och jag passar på att hjälpa den på traven en smula.

Därmed är det förhoppningsvis dags att avskriva vintern för gott för i år, i min hembygd vill säga. Koltrasten kan förnöja sig. Maskarna är på plats. Allt är förberett.

30 december - Mot årsslutet

.
Idag är det sju grader varmt och luften är ganska klar om än lite lätt skyad emellanåt. Samma sak igår. Lika dant föregående dagar och hela veckor bakåt så långt jag ser. Var det för en månad sedan det bet till med minusgrader och snöstorm? Det är i så fall nästan glömt! 
Ibland har det varit lite lätt regn och ofta ganska mycket vind från söder och väster och graderna däremellan. Atlantvinter av Nordsjökvalitet är vad det är och gränsen för skidåkning har försvunnit norr över alltmer definitivt.

Tåkern är full av svanar, knölsvanar mest, men långt därute ljuder även sångsvanesång.
För några dagar sedan räknades nästan två och ett halv tusen svanar in ute på den nu återigen helt öppna sjön. Det är märkligt och jag undrar vad som sker. Jag menar, det är inte mer än drygt tusen färre än vad som rastade i höstas när det var som mest. De flesta svanarna har alltså stannat kvar ännu in mot årets slut. 
Detta är nytt. Vi talade om det idag Christer och jag, hur det var förr, då på 70- och 80-talen. Det hände då också, framför allt de första fem åren på 70-talet att vintern var mild och Tåkern isfri. Men, och här kommer det märkliga, då fanns inte en fågel kvar på vattnet. Alla hade lämnat för vintern; svanarna, gässen, änderna och sothönsen. Det var helt tomt och då undrade vi tvärtom - "Nu när det är så milt varför finns inga simfåglar kvar på sjön?"

Det har hänt något. Inte bara med klimatet. Och det är om detta vi resonerade en stund Christer och jag. Det måste till andra förklaringar också, andra än klimatförändringens lättköpta.

Är svaret helt enkelt att Tåkern just nu är så mycket bättre som rastplats för simfåglar än då. Det tror vi båda. Det avspeglas, menar vi, också i de enorma mängder änder, svanar, gäss och sothöns som ansluter, rastar och ökar under sensommaren med toppresultat om hösten i oktober, då mer än 100 000 simfåglar prickar sjöns yta. 
Det är gynnsamma betingelser just nu i Tåkern för sjöfågel och det är slättsjöns balans som är god, balansen mellan näring, vegetation och vattenklarhet. Då på 70- och 80-talen blev det fel på något sätt, sjön grumlades och undervattensvegetationen minskade och till och med försvann från stora bottenpartier. 
Det här är sånt som händer i grunda lerslättsjöar som Tåkern. Helt plötsligt går det fel, balansen vippar och sjön blir fattig på simfåglar. Det har hänt flera gånger under den cirka 150 år korta fågelsjöhistorien och det kommer säkerligen att hända igen ... och igen.

Nu är även det vintriga Tåkern ett eldorado för fåglar.

Jag har tagit vägen förbi Omberg ner mot Väversunda. 
Över Stora Klints kant hänger en ung havsörn. Detta är inget ovanligt alls utan nästan förväntat. Jag kommer under min lilla vända att räkna in 7 havsörnar och då har jag ändå inte stigit upp i fågeltornet vid Glänås, varifrån man ibland kan räkna in ett par dussin havsörnar eller ändå fler. Och det är svanarna som i sin tur är förutsättningen för havsörnarna. Svanarna utgör nämligen maten.

På en vägskylt vid Väversunda sitter en varfågel och spanar efter sork och möss. Jag parkerar bilen och då flyger den vidare men jag vänder blicken ut mot vassarna och målar av kanalen som leder vatten från Ombergslidens orkidékärr ut i Tåkern. Här finns ingen tillstymmelse till vinterkänsla. Allt är fritt från snö och is.

Akvarellpapperet är upptejpat på en enkel kartongpannå som jag håller i knäet medan jag målar snabbt och skissartad. Det blir som en vårakvarell, som från mars eller april ungefär och genom det öppna sidofönstret skulle lärksång kännas nästan naturlig och det doftar faktiskt vår, från jord och ockravass.
Fyrahundra björtrastar rastar intill mig på maden och ett par starar finns med i flocken. Det känns lite som vår det också.

Tvåhundra gulsparvar räknar jag ihop i ett par björktoppar på Dags Mosse och jag ser en fjällvråk och fyra ormvråkar dessutom samt någon havsörn ytterligare. 
Till slut noterar jag faktiskt även ett litet vintertecken. Baksols slånhäcken vid Gottorps dike finns en bländvit snölega. 

Så går vi mot årsslut och det blir spännande att se vart vädret tar vägen på det nya året 2014 tycker jag. Extremer är intressanta och samtidigt lite skrämmande och nog känns december 2014 som en sådan!

25 september - Frost

.
- No, only two or three days, säger Xavas, taxichauffören, då jag frågar om det ofta är frost på vintern i Kavalla.

Det var bara häromdagen, men så stor är skillnaden mellan Ödeshög och Kavalla, att dagen idag här hemma skulle betraktas som en riktig vinterdag där nere.

På morgonen är det nämligen rejäl frost. Gräsmattan är isigt vit och gurkbladen hänger som förbrukade dasspapper.
Träden har gulnat och döda löv fyller på lugna markvrår. Rönn, oxel och hagtorn har röda bär; allt är laddat och klart för de första sidensvansarna, vinterns verkliga förebådare. 

Tänk att vi redan är där. Med Greklandsresans upplevelser nära i minne blev det ett jättekliv i kalendern.

23 april - Lövsångaren är här!

.
Det var igår, och detta överraskar mig mycket, som flera lövsångare satt och sjöng i strandskogen vid Glänås eftersom det har varit såna vinterbistra veckor med snöyra i luften så sent som i förrgår.
Trots detta är alltså lövsångaren som en av de första tropikflyttarna på plats.
De måste ha kommit under natten, i framkant av den lilla front som drog in från sydost. Det behövdes inte mer än så.

Det är också just vid Tåkerns strand, mitt i bältet av blommande sälgar, som de första påträffas; i videts blombollar på jakt efter nektar, övervintrande bladlusstammödrar och små spindlar och flugor.

Sälgen är oerhört viktig för lövsångaren vid ankomsten hit. Utan den bleve det troligen svält och död för arten. Därför är tajmingen viktig.
I år är tajmingen på gränsen. Sälgen har snart blommat över och lövsångarna anländer inte förrän om en till två veckor i större antal. Marsvåren drev på och ställer till problem. Den första viktiga energikicken kan ha tagit slut när skarorna anländer.



Sådan kan problematiken kring klimatförändringar te sig om man går in i detalj; till synes små oväsentliga förändringar kan slå hårt mot ekosystemen.

Men nu orkar jag inte bry mig om sånt mera just nu.
Nu tänker jag glädjas åt den stora ankomsten.
De intensivaste veckorna på året har påbörjats. Ett stort antal miljoner flyttfåglar anländer, kanske 500 miljoner eller mer sammantaget för vårt land.
Kände du till mäktigheten i detta som pågår?
Om inte - börja ta del - börja intressera dig. Det är ett skådespel utan like som varje år äger rum utan att de flesta bryr sig eller ens vet.

Men, eftersom du nu är här, förstår jag att du är en av dem som redan är engagerad.
Härligt - detta har vi gemensamt!