Nu går de iväg till Röda korset, nyputsade och fräscha. Mina gamla skridskor har gjort sitt. Det är minst sex år sedan som jag använde dem senast, på Tåkerns is, genom kanaler och tvärs genom vassbrötar. Sen dess har det inte gått att få till det längre. Med bortdomnade fötter, stelopererad fot och allmän ålderdomssvaghet har ytterligare en fas av livet tagit slut. Vill jag studera Tåkerns skäggmesar vintertid, får det hädanefter bli meddelst kängor och stavar. Så har det förresten varit ganska lång tid bakåt; det tar en stund att vakna bara.
Jag köpte de här "hockeyrören" någon gång under tidigt 1960-tal, tror jag. De ersatte lågt liggande svarta bandyrör, storlek 39, när nya idéer tog fart, även om jag aldrig själv lämnade bandyn för hockeyn som då blev på modet. Mjölby var länge en klassisk bandystad. Jag var i och för sig aldrig ansluten till någon av Mjölbys vintersportklubbar - naturen och fågelintresset fick förtur, men stor glädje har jag ändå haft av mina skridskor; på alternativa sätt således.
Länge önskade jag mig långfärdsskridskor. Men det blev aldrig av och nu är allt sånt där med vintersporter överståndet. (Förutom på TV). Man har fått lov att vika sig, motvilligt och långsamt inför ålderdomens förnedring.
Jag hoppas nu att någon annan hittar mina gamla "rör" och får lika stor glädje av dem som jag har haft. Om nu ungdomar åker skridskor längre. Ulla har putsat upp dem. De är färdiga att användas. Till och med klamparna är på. Vem bjuder?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar